Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag vill bort härifrån, min herre. Jag fryser, jag är
rädd, och här finns djur, som krälar över mig.
— Nåväl, följ då med mig!
Med dessa ord grep prästen henne i armen. Den stackars
flickan var stel av köld genom märg och ben, och dock tyckte
hon, att denna hand kändes kall.
— O! mumlade hon. Det är dödens iskalla hand. Vem är
ni?
Prästen drog upp sin kapuschong, och hon såg på honom;
det var samma hemska ansikte, som så länge förföljt henne,
samma djävulska ansikte, som hos gumman Falourdel dykt
upp bakom hennes Febus’ dyrkade huvud, samma ögon,
som hon den gången sett låga bredvid en dolk.
Denna anblick, som alltid varit så ödesdiger för henne
och som hade jagat henne från den ena olyckan till den
andra ända till en skamlig död, ryckte upp henne ur hennes
bedövning. Det var som om den slöja, som utbrett sig över
hennes minne, plötsligt ryckts bort. Alla detaljer av den
hemska upplevelsen, från och med den nattliga scenen
hemma hos Falourdel till avkunnandet av dödsdomen över
henne i Tournelle, steg plötsligt fram för henne, inte vagt och
otydligt såsom hittills, utan tydligt och klart, handgripligt,
skräckinjagande. Dessa minnen, som nästan helt och hållet
utplånats av hennes ytterliga lidanden, väcktes åter till liv
vid åsynen av det hemska ansiktet, liksom de osynliga
bokstäver, som skrivs med sympatetiskt bläck, blir synliga, då
de hålles nära elden. Det förekom henne, som om alla
hennes hjärtas sår åter slitits upp och börjat blöda.
— Ah! utbrast hon rysande, i det hon satte händerna för
ansiktet. Det är prästen!
Så lät hon sina kraftlösa armar åter sjunka ned och
förblev sittande på marken med sänkt huvud och blick, stum,
darrande.
Prästen såg på henne med blicken hos höken, som länge
kretsat högt uppe i luften kring en stackars liten lärka, som
sitter hopkrupen vid sin tuva, och som så småningom
förminskar sina cirklar, tills den slutligen blixtsnabbt slår ned
på sitt byte och håller det mellan sina klor.
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
