Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 8. Nyttan av fönster som vetter mot floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET
Nyttan av fönster som vetter
mot floden
Claude Frollo (ty vi förmodar, att läsaren, som är
intelligentare än Febus, under hela detta äventyr i spökmunken inte
sett någon annan än ärkedjäknen själv) trevade sig ett
ögonblick omkring i det mörka kyffe, där kaptenen hade låst in
honom. Det var en av dessa skrubbar, som byggmästare
emellanåt lämnar i vinkeln som bildas av taket och den vägg
som uppbär det. Där fanns varken fönster eller taklucka,
och taket sluttade så, att man inte kunde stå rak därinne.
Till följd därav var Claude nödsakad att stå nedhukad i
dammet och murbruket, som knastrade under hans fötter.
Hans huvud brann, och då han famlade sig omkring med
händerna, fann han en glasbit, som han tryckte mot sin
panna, och denna svalka beredde honom en viss lättnad.
Han hade väntat i en kvarts timme och det föreföll
honom, som om han på denna stund hade blivit hundra år
äldre. Plötsligt hörde han trätrappan knarra, någon kom
uppför den. Luckan öppnades, och det blev ljust i rummet
utanför. I den maskätna dörren till detta kyffe fanns en ganska
bred springa, mot vilken han tryckte sitt ansikte, så att han
kunde se allt som försiggick i den angränsande kammaren.
Först kom den gamla kvinnan med kattansiktet upp genom
luckan med lampan i handen; sedan Febus, vridande sina
mustascher; sedan en tredje person, Esmeraldas smärta och
graciösa gestalt. Prästen såg henne stiga upp genom golvet
som en bländande uppenbarelse. Claude darrade, en
dimma utbredde sig för hans ögon, hans pulsar dunkade, han
kände formlig yrsel; han kunde varken se eller höra.
När han återkom till sina sinnen, var Febus och
Esmeralda ensamma; de satt på kistan invid lampan, vars sken
belyste deras unga ansikten och en ruskig säng vid bortre
änden av rummet.
Alldeles invid sängen fanns ett fönster, vars glas påminde
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
