Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 3. Historien om en majskaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna fråga, som var ytterst oförsiktig i det ögonblick då
Eustache framställde den, fäste Mahiettes uppmärksamhet
på saken.
— Apropå det, utbrast hon, vi har ju alldeles glömt av
säckkvinnan! Visa mig ert Råtthål så att jag kan gå till
henne med kakan.
— Ja visst, sade Oudarde. Det är en handling av
människokärlek.
Detta föll inte alls Eustache i smaken.
— Låt mig behålla min kaka! sade han och gned först det
ena örat och sedan det andra mot axeln, ett tecken till att
han var ytterst missbelåten.
De tre kvinnorna gjorde nu helt om, och när de var
nästan framme vid Tour-Roland, sade Oudarde till de båda
andra:
— Vi får inte titta ned i hålan alla tre på en gång, så att
vi skrämmer säckkvinnan. Ni två låtsas, att ni läser en
Do-minus i brevariet, medan jag kikar ned genom gluggen.
Säckkvinnan känner mig litet. Jag skall säga till, när ni kan
komma fram till henne.
Hon gick själv fram till gluggen. I samma ögonblick, som
hon tittade in genom den, avspeglade sig det djupaste
medlidande i hennes anletsdrag, och det fryntliga, vänliga
ansiktet förändrade lika hastigt uttryck och färg, som om hon
hade kommit ut ur solskenet och in i månskenet. Hennes
ögon blev fuktiga, och hennes mun förvreds, liksom när
man skall till att gråta. Ögonblicket efteråt tryckte hon
fingret mot läpparna och gav Mahiette tecken att komma och
titta.
Mahiette kom, darrande och tyst och gående på
tåspetsarna, likt den, som närmar sig en dödsbädd.
Det var verkligen en sorglig syn, som framställde sig för
de båda kvinnornas blickar, då de med återhållen andedräkt
och utan att röra sig tittade in genom Råtthålets förgallrade
glugg-
Cellen var liten, trång och välvd, av större bredd än djup
och dess inre hade en viss likhet med överdelen av en
biskopsmössa. På det bara stengolvet satt en kvinna nedhukad
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
