Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken - 1. ”Den helige Martins abbot”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talades, riktade ärkedjäknens uppmärksamhet på den
okände mannen, ehuru, för att säga sanningen, han inte släppt
honom ur sikte ett enda ögonblick, sedan han kommit in i
cellen. Han hade tusen skäl att hålla sig god vän med
Jacques Coictier, Ludvig XI:s inflytelserike livmedikus, i annat
fall hade han visat sig mindre benägen att taga emot honom
i sällskap med en annan person.
Till följd därav lade han inte i dagen någon vidare
hjärtlighet, då Jacques Coictier sade till honom:
— Apropå det, dom Claude, så har jag tagit med mig en
kollega, som hört talas om er ryktbarhet och önskade göra er
bekantskap.
— Min herre är vetenskapsman? frågade ärkedjäknen, i
det han riktade sin skarpa blick på Coictiers följeslagare.
Under den okändes ögonbryn mötte han en blick, som
inte var mindre skarp och forskande än hans egen. Såvitt
ärkedjäknen kunde bedöma vid det svaga skenet från
lampan, var det en ungefär sextio år gammal man av
medellängd, uppenbarligen sjuklig och med bruten hälsa. Ehuru
hans ansikte föreföll helt vanligt, präglades det dock av ett
visst drag av makt och myndighet; de djupa ögonen
blixtrade under de buskiga ögonbrynen, och under den neddragna
mössan anade man en snillrik mans högvälvda panna.
Han besvarade själv ärkedjäknens fråga.
— Vördade mästare, sade han i allvarlig ton, ert rykte
har nått ända fram till mig, och jag var angelägen om att
rådfråga er. Jag är endast en stackars lantjunkare, som tar
av sig sina skor, innan han träder inför en lärd man. Men
jag måste omtala mitt namn för er. Jag heter mäster
Tou-rangeau.
— Ett besynnerligt namn för en ädling! tänkte
ärkedjäknen. Han kände sig emellertid medveten om att stå inför en
allvarlig och viktig angelägenhet. Hans egen höga intelligens
kom honom instinktivt att ana en inte mindre hög
intelligens under mäster Tourangeaus pälsmössa, och medan han
iakttog det allvarliga ansiktet, försvann så småningom det
ironiska hånleende, som Coictiers närvaro hade framkallat,
från hans ansikte, liksom skymningen försvinner vid nat-
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
