Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kontrarevolutionär - Li Hsiu-tang, 38 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hemma i byn. Det fanns inga vakter hos oss men ibland kom
fångar som inte tillhörde vår omskolningsfarm. De kom för att
arbeta med oss på fälten. De hade beväpnade vakter med sig och
de var svårare fall. Det var sådana som var ansvariga för
avrättningar och sådant. Vi hade ingenting att göra med dem och tog
ingen kontakt med dem. Jag vet inte precis var deras läger låg
men någonstans i närheten låg det i alla fall. Det var säkert ett
mycket hårdare läger med låsta celler och beväpnade vakter.
Vi hade ju inga vakter och vi sov i vanliga rum. Vi låg två man
i varje rum och de låstes aldrig. Skulle de låsas fick vi skaffa lås
själva. Vi kunde be om permission att åka hem och hälsa på
familjen. Var gång jag körde hästvagn till Yenan för att hämta varor
eller lämna produkter brukade jag stanna över natten hemma hos
familjen. Vid det laget hade min kusin Li Niu avlidit och familjen
hade flyttat in i hans grotta i Liu Ling.
Jag känner inte till omskolningsfarmens administration i detalj.
Jag blev aldrig något annat än arbetare på åkern i den farmen,
men vi var trettio små kontrarevolutionärer och en direktör. Allt
organisationsarbete sköttes av fångarna, matlagning, försäljning och
allting. Det fanns ju inga vakter och så vitt jag vet hade direktören
inget skjutvapen.
Varje måndagseftermiddag och varje tisdagseftermiddag hade vi
möten och underhållning. Vi spelade kort och sjöng och vi
diskuterade. Man sade oss att vi nu skulle göra nytta och återbetala till
samhället för allt ont vi gjort. Vi fick då studera partiets politik.
De som inte kunde läsa och skriva fick lära sig det och vi andra
läste tidningar.
Under de tre år jag satt där var det bara en som rymde. Efter
en tid kom han självmant tillbaka. Det hade varit svårt för honom
att klara sig. Han hade ju inte kunnat bo hemma i sin by, han måste
hålla sig gömd. Dessutom förstod han att han förr eller senare
skulle bli tagen och att det då skulle bli svårare för honom att bli
frisläppt igen. När han kommit tillbaka frivilligt höll vi ett möte
och vi fångar hade ett långt samtal med myndigheterna och vi
gjorde en resolution att eftersom han själv kommit på bättre
tankar och återvänt på egen hand borde han inte få förlängt straff
utan det borde räcka med att säga att han gjort sig skyldig till en
dumhet. Myndigheterna höll med oss och hans strafftid
förlängdes inte. Så småningom började några fångar bli fria. De
avtjänade sina straff en efter en. Då var det ett par som föredrog att
stanna kvar på farmen. De blev då fullt avlönad arbetskraft. De
hade ingen familj att gå till och de trodde inte det skulle bli så lätt
för dem i sina hembyar längre så de föredrog att stanna bland sina
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
