Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnor - Li Kuei-ying, kvinnopionjären, 32 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rast. Därefter hade vi en och en halv timmes vilopaus. Därefter
ytterligare tre lektioner räkning och kinesiska språket. Sedan åt vi
middag. Vi brukade få ångad hirs med grönsaker. En gång i veckan
fick vi en kötträtt. Detta var ju bättre mat än vad vi var vana vid
hemifrån men vi behövde det ty vi arbetade hårt och måste lära
oss allting på en gång. Efter middagsmålet hade vi nittio minuters
läxläsning. Därefter hade vi olika sorters själwerksamhet. Några
politiska studier hade vi inte. Detta var ju en kurs där vi skulle lära
oss läsa. På kvällarna brukade vi sjunga och diskutera. Vi lärde oss
många sånger och talade mycket om våra hembyar och vad som
kunde göras. Vi visste alla att vi måste lära oss så fort som möjligt.
Vi var sex kvinnor som delade rum. Med två av dem umgås jag
fortfarande mycket, de bor i grannskapet, med de andra har jag
tappat kontakten. På söndagarna var vi fria. Då gick jag hem till
byn och hjälpte till på åkern. Jag behövdes ju där med.
Tiden i Partiskolan var den avgörande tiden i mitt liv. Då
förstod jag vad jag måste göra av mitt liv. I juli 1951 kom jag tillbaka
till Liu Ling. Då kunde jag läsa och skriva och jag deltog i
höstskörden och på vintern började jag organisera kvinnorna att studera. När
jag kom tillbaka sade kvinnorna till mig: »Vi trodde inte vuxet
folk kunde läras läsa och skriva men du har ju lärt dig det.»
Därför ville nu de yngre kvinnorna också lära sig läsa och jag
berättade för dem hur bra det var att kunna läsa och skriva, den som
kunde läsa var seende och den som inte kunde läsa var blind.
Den vintern lärde jag tio kvinnor att läsa och skriva hundra
skrivtecken var. Det är inte nog för att kunna läsa en tidning eller så,
men det är tillräckligt för att kunna skriva enklare räkningar och
kvitton och föra anteckningar. De har fortsatt sedan dess men det
har varit svårt för dem. De kan inte läsa mycket mer nu tio år
efteråt trots att jag har arbetat med dem hela tiden.
Jag fortsatte med självstudier. Jag fick tag i gamla böcker med
legender som jag läste. Jag pluggade in fler skrivtecken, jag läste
tidningar och började läsa enklare nya berättelser. År 1952 gifte
jag mig. Det var i augusti och jag var mycket lycklig. Det var ett
äktenskap av fri vilja. Vi hade träffats på Partiskolan och blivit
kära i varandra. Han gick på en annan kurs. När jag berättade för
mor att jag var kär och ville gifta mig sade hon ingenting alls men
far sade: »Om det är så att du verkligen vill det så tänker inte jag
sätta mig däremot.»
I Jordbrukskooperativet år 1953 fanns tre arbetslag. Två
manliga och ett kvinnligt. Jag valdes till ledare för kvinnolaget.
Kvinnorna sade på mötet: »Hon är ung och flitig och läskunnig.» Då
tänkte jag att eftersom de litade så mycket på mig måste jag visa
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
