Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägen till makten - Mau Ke-yeh, grottbyggaren, bonderevolutionären, 59 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika med andelskapitalet. Till slut hade vi 600 åsnor. Vi ökade
utdelningen också. Innan Hu Tsung-nans angrepp mot oss år 1957
låg utdelningen uppe i 100 % per år och vi hade 300 anställda. Vi
hade sju affärer och vi var ett stort företag. Jag var fortfarande
föreståndare för affären i Liu Ling.
I Liu Ling blev det allt bättre och bättre dessa tio år.
Välståndet bara ökade. Nya grottor och nyodlad jord. Allt fler familjer
flyttade hit. Nykomlingarna fick låna pengar och köpa redskap från
vår lånekassa. Men vi tog ingen ränta av dem, vi var ju inga
ockrare. På det sättet ökade produktionen hela tiden. Efter skörden
betalade nyodlarna tillbaka vad de lånat, sedan gick de in i
kooperativa föreningen och investerade mer pengar hos oss så vi
kunde låna ut mer till andra nykomlingar. Så höll vi på i tio år med
att bygga upp.
Det var bra år. Vår 8: e Infanteriarmé hade ju odlat upp så
mycket jord åt sig. När de drog ut i kriget lämnade de all denna jord
åt jordbrukarna. Detta gjorde de gratis. Vi såg dem tåga ut mot
japanerna och de hade nästan inga uniformer och mycket få vapen
och vi undrade om en sådan armé skulle kunna besegra Japan. Men
sedan kom rapporterna om segrarna. I Yenan fanns blott helt få
soldater kvar. De åren hade vi alla stora svin, kritter och spannmål.
Alla hade nog att äta och det fanns mat över. Men sedan kom
general Hu Tsung-nan.
Det var vid årsskiftet 1946—1947 som vi fick veta att Hu
Tsung-nan och hans trupper skulle komma. Då hade vi mycket varor och
ett stort kapital. Det tog en hel månad för oss att transportera bort
vårt varulager. Sedan grävde vi ned vad som fanns kvar och flydde
upp i bergen. Då hade kooperativa föreningen i Södra Distriktet
mer än åttio rumsenheter där skolan nu står. Men allt förstördes.
Det blev ingenting kvar av butikerna och det vi grävt ned hittades
av Hu Tsung-nans trupper eller också grävde folk upp det själva
när de började svälta. Hu Tsung-nans trupper åt upp allting som
fanns i trakten. Resten slog de sönder. Folk sade: »Vad skall vi
göra? Vi har ingenting att leva för längre.» Så när jag kom ner från
bergen under ockupationen och såg att allting var förstört och att
Hu Tsung-nans trupper fanns överallt så kunde jag inte arbeta
inom konsumentkooperationen längre för det fanns ingen sådan. I
stället började jag arbeta politiskt. Jag blev gerilla.
Vi organiserade oss i Liu Ling. Nandalen är ju en viktig
trafikåder. Där går stora landsvägen upp mot Yüling. Vi var fem man
och hade två gevär. En natt i april år 1947 tog vi oss över floden
och upp i de östra bergen. Efter en månad var vi 48 man och hade
28 gevär. Jag valdes till ledare. Fienden hade ockuperat dalarna
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
