Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander III:s regering - Reaktionens följder på det ekonomiska området
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stillatigande. Den 12 december 1890 utfärdades ett cirkulär till
tjänstemän af olika grader och slag med uppmaning till dem
att icke »lägga några hinder i vägen för det enskilda
nödhjälpsarbetet». Någonting monstruösare än själfva den nödvändighet
af en sådan uppmaning regeringen erkände genom att utfärda
den, vore det väl svårt att tänka sig.
Sedan dess har hungersnöden i Ryssland varit så godt som
kronisk, så till vida, att den hvarje år förekommit i någon del
af tsarriket. Det är icke minst detta märkliga faktum, som gifvit
tänkande ryssar af olika samhällsställning anledning att söka
utröna orsakerna till detta sakernas tillstånd. Dessa
undersökningar ha gifvit delvis synnerligt anmärkningsvärda resultat.
Till en början utreddes det att den stora hungersnöden
1890—1891 icke berott på ett totalt felslående, utan blott på
en minskning af skörden, en minskning, som uppgick till en
femtedel (⅕) af en medelskörd, eller icke mera än en sådan
vanlig följd af jordbruksnäringens osäkerhet, som i intet annat
europeiskt land skulle förorsakat mera än en del umbäranden, i
ingen händelse hungersnöd. Orsaken hvarför följderna i
Ryssland blifvit så svåra, var lätt nog att finna. Den bestod i den
allmänna utarmningen af allmogen, som aldrig, trots allt arbete
och alla försakelser, kunde förvärfva tillräckligt för att ens göra
ett försök att förbättra sina vilkor. Bönderna kunde icke
anskaffa hvarken dragare, redskap eller annat af sådan beskaffenhet,
att de förmått ordentligt bruka sin jord, hvars afkastning därför
också blifvit så ringa, att icke fullt »fjärde kornet» (3,9)
betraktades såsom en medelskörd, det vill säga så litet, att gränsen för
själfva möjligheten att drifva jordbruk därmed i hvarje annat
land skulle ansetts uppnådd. En minskning af denna usla
afkastning med en femtedel måste tydligtvis orsaka hungersnöd
och vidsträcktaste elände. Det enda bönderna, när någon
motgång med skörden inträffade, kunde gripa till för att undgå
död af svält, var försäljning af dragare och boskap. Och året
därefter återstod intet annat än att öfvergifva jord och hem för
alla, som icke längre kunde erhålla lån af bybankirerna,
procentarna, för att anskaffa nya dragdjur — eller icke hade krafter att
själfva draga plog och harf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
