Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första revolutionära utbrottet i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
hades och sökte hindra det, men officerarna lyckades förmå
största delen af trupperna att följa och förde dem till torget
utanför senatsbyggnaden. En del beväpnade civila personer
förenade sig med militären och alla dessa bildade fyrkant, med
Peter den stores ryttarestaty i midten, i afsikt att där, om så
blefve nödvändigt, leverera batalj mot Nikolais trupper.
Lefve-rop höjdes för frihet och konstitution — »konstitutsia» — både
af officerarna och af gemene man, som så föga begrepo hvad
»konstitutsia» betydde, att de trodde sig ropa för Konstantins
gemål, öfvertygade som de voro om att revolten blott gällde
Nikolais person.
Denne hade äfven å sin sida låtit trupper rycka ut, men
osäker om den värkliga utsträckningen af och afsikten med de
sammansvurnas revolt, tillät han först metropoliten i S:t
Petersburg, Seraphim, göra ett försök att med öfvertalning förmå
rebellerna att uppgifva sina afsikter och nedlägga vapen.
Metropoliten uppmanades höfligt att draga sig tillbaka och gjorde så.
Därnäst infann sig till häst generalguvernören i hufvudstaden,
den för sina bedrifter i kriget mot Napoleon berömde general
Miloradovitsch, och befallde de upproriska att skingras. Han
möttes af ett gevärsskott, som sträckte honom död till marken.
Då gaf Nikolai, som själf befann sig bland sitt folk,
kavalleriet order att angripa. Tre gånger förde Orloff sitt rytteri mot
rebellernas fyrkant, men blef lika många gånger kastad tillbaka.
Då kom artilleriets tur, de med drufhagel laddade kanonerna
riktades mot de upproriska. Dessa uppmanade massorna af
obeväpnadt folk, som trängdes omkring, att draga sig undan,
emedan det vore farligt att längre uppehålla sig i närheten. Men
själfva tänkte de icke på att vika.
Så ljöd kommandot till artilleristerna: »ge fyr!» Men intet
skott föll. Utom sig af raseri röt den kommenderande officeren
till artilleristen, som skulle affyrat den främsta kanonen, en fråga
om han icke hört ordern. — »Jo, ers nåd . . . men . . . men
det är ju våra egna!»
Tveksamheten båtade till intet. Någon minut senare susade
en svärm drufhagel in bland de upproriska och fällde en hop
af dem, döda och sårade, till jorden. De öfriga försvarade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
