Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandlades de ej af honom. Det förtroende, hans fader
satt till sina adeliga fränder, fans ej hos Erik. Tvärt
om voro de i främsta rummet föremål för hans misstro
och fruktan, en känsla, som låter sig förklara ur hans
hat till Johan, som stod i vidsträcktare slägtskapsförbindelser
med adeln, hvilken Erik trodde vara i hjertat
mera tillgifven brodren än honom sjelf. Och hvilket
bemötande rönte ej stormännen och embetsmännen i
allmänhet under sin tjensteutöfning från konungens sida.
Just de förnämste och högst betrodde voro de, som oftast
voro utsatte för beskyllningar af alla slag, för olydnad
och försumlighet, för trots och feghet och fram för
allt för förräderi. “Hotelser om straff och näpst
uteblefvo sällan och voro ofta nesliga nog; sjelfva
förebråelserna blefvo än tyngre derigenom, att de icke stäldes
allena till den skyldige, utan ofta nog offentliggjordes
inför kamrater och underlydande.“ Under fejden med
Danmark afskedar Erik gång efter annan befälhafvare,
ofta på ett sårande sätt. Till och med de män, som
utförde de mest lysande bragderna, t. ex. Bagge och Klas
Kristersson Horn, fingo uppbära svåra förebråelser; och
rikets förnämste ädlingar, en Per Brahe och Svante Sture,
måste höra beskyllningar ej blott för oskicklighet utan
till och med för förräderi [1]. Och hvilka känslor vid Nils
Stures skymfliga bestraffning skulle uppfylla hans fränder
och frälsemännen i allmänhet, är ej svårt att gissa.
Hvilken harm skulle ej genomtränga rikets stormän, då
de sågo sig vid skötandet af de allmänna ärendena ega
blott obetydligt att säga emot konungens vanbördige
prokuratorer och skrifvare, en Jöran Persson, Mårten Helsing
m. fl. och huru förödmjukande skulle det ej kännas
för dem att nödgas tigga om dessa skrifvares gunstiga
bemedling och förord hos konungen [2]? Den stränghet,
hvarmed konungen höll adeln att fullgöra dess rusttjenst,
var väl ej oberättigad men väckte nog en liflig ovilja [3].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>