Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den olycklige karlen tog emot pengarna, han vågade
ej möta den gamles blick, utan sneglade på honom, han sade
ingenting, han tackade icke och ville just aflägsna sig, då
morbror Bors rullade fram och frågade:
»Men hvar äro mina två hundra thaler?»
»Herr Bors,» sade gamle Jahn, »jag skulle tro, att de
äro där edra slaktoxar finnas. Men gif denne man tid på
sig, äfven den ärligaste karl måste mången gång begära
anstånd med sin skulds betalande. Och denne man är ärlig,
ifrån denna stund är han en hederlig man, och den ibland
oss är en usling, som berättar någonting dåligt om honom.
Ni andra ska’ nog tiga — Paul och Jockum, hör ni? — Men
ni, herr Bors, ni kan måhända inte hålla mun för de
två hundra thalernas skull — jag ber er likväl göra det;
jag skickar er annars edra tre pojkar på halsen, och de skola
snart skilja er ifrån penningaffärerna.»
Den stackars syndaren såg nu gamle Jahn rakt i ansiktet,
tryckte hans hand, men sade ingenting, och kastade en blick
omkring sig på Helena och hennes mor.
Helena hade vändt honom ryggen — af en tillfällighet
— men fru Groterjahn gaf honom som afskedshälsning en
blick tillbaka, hvilken alla baroner, som vilja gifta sig med
en borgerlig flicka endast för hennes penningars skull, kunnat
dela sins emellan och likväl fått en god del hvar.
»Paul,» sade Jockum, när den olycklige karlen aflägsnade
sig, »jag har alltid önskat, att jag kunde bli ensam
med kamraten, så att jag finge ge honom ett par tre
sinkaduser i nacken; men tror du, att jag i närvarande stund
skulle kunna vara kapabel till det? Nej, min gamla mor
brukade alltid säga: Jockum, du är för vek af dig.»
Och han hade gått, kanske som en ny människa!
Då fru Groterjahns skarpa blick utslungats, full af hat
och bitterhet, öfver den olycklige bodbetjänten, började hon
blygas öfver, att hon låtit lura sig af en sådan, och hon
blef vek om hjärtat vid tanken på, att hon nu måste lämna
omsorgen om Helenas lycka åt andra; hon dolde ansiktet
i sina händer, Helena omfamnade henne och grät vid hennes
bröst, den gamla damen hade lagt sin hand på hennes axel,
och hon framstammade:
»Mitt barn, mitt barn, jag är oskyldig, jag ville endast
din lycka. Ah, hur skön hade jag icke tänkt mig den!
Jag ville höja dig ur hvardagslifvets stoft upp i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
