Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om en familjeförbindelse skall firas här, så har jag
som far äfven ett ord att säga,» utbrast han.
»Anton, du tiger,» sade hans hustru lugnt och bestämdt.
»Du vet, att Hella är mitt uppfostringssubstrat, Paul kan
du för min skull gärna lofva bort när som helst och till
hvem du vill. Och hvad känner du i alla fall till Julia?»
Det var då en dum fråga, som så slungades i ansiktet
på Anton; han hade så tusan heller reda på någon Julia.
Men om hans hustru också hade någon kunskap om Julia,
så var den likväl ganska ytlig. Hon hade nämligen ett
par gånger sett operan »Romeo och Julia», och hon hade
gladt sig åt att se, huru vackert de båda unga sutto i knä
på hvarandra och kysstes hela kvällen — alldeles oskyldigt!
ty Romeo var ett förklädt fruntimmer. Om den härligaste
dikt, som en människa någonsin gifvit en annan i
brudgåfva, hade Anton ingen kunskap, Jeannette icke heller, och
den enda, i hvars hjärta dikten lyst och glödt, stod där och
hade lagt sin hand i sin lille broder Pauls hand — hon
grep efter ett halmstrå, — och hon stod ömsom röd och
ömsom hvit och kastade på sin far en blick, lik den
landtmannen om sommaren, då jorden är förtorkad, kastar upp
mot den molnhöljda himlen: »Ack, bryt löst, bryt löst, du
härliga åskväder! Må den blixtra och dundra, men befria
oss från den tunga luften, och gif regn, på det naturen åter
må bli lugn och frisk!»
Modern stod där som en gammal offerprästinna från
fordom. Hon hade skjutit fram den ena snörstöfveln, och
det såg ut som om den, fastän den ingalunda var i det
renligaste tillstånd, skulle ställa sakens vikt i dess rätta
dager.
»Stig närmare, herr baron,» sade hon.
Herr baron gjorde henne det nöjet.
»Kom hit, mitt barn!»
Helena bleknade, hennes hand skälfde i Pauls, och den
lille pojken ställde sig framför henne och sade:
»Du skall inte, Helena, du skall inte.»
Helena kastade en tröstlös blick på sin far: bryt ut,
du härliga åskväder!
Och det bröt ut: med blixt och dunder och storm och
hagel rasade det rakt emot fru Groterjahns fönster.
»Hon skall ej!» ropade Anton. »Hon är lika mycket
mitt barn som ditt. Ingen make skall påtvingas henne mot
hennes vilja, vore han också baron tio gånger.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
