Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han så vemodigt stämd, som om han skulle förtära en af
sina bästa och äldsta vänner. »Helena», frågade han, »hvad
säger du?»
»Jo, pappa, Paul har rätt: det är vår gamla mecklenburgska
sannat.»
Herr Grotenjahn såg på sin hustru med en ängslig blick:
»Min vän, blif inte ond! Jag kan inte hjälpa det. Vår
sannat kalla de här för schill.»
»Anton,» svarade hans kära hustru och skrattade därvid
så innerligt själfbelåtet, »jag har fogat mig efter din vilja,
som jag alltid gör, fastän jag skulle tyckt mera om ’fogasch’,
hvarom Bädeker också talar, och hvilken äfven synes mig
vara mera individuell för de kejserliga kungliga österrikiska
staterna. Schill är ju ett bekant namn hemma hos oss.»
»Men inte på fisk,» anmärkte Anton, »och så priset
se’n — en gulden och tolf kreuzer portionen.»
Och detta höga pris smakade honom alldeles som
senapssås till hvarje tugga han åt.
När herr Groterjahn betalat fisken, hvilket han alltid
brukade göra genast, och innan backhäneln kom in, hade
Paul redan gått ut. Hans backhänel hade redan länge
legat på hans tallrik, herr Groterjahn hade redan förtärt
sin och såg sig om efter den andra, möjligen äfven efter
den tredje; men Paul kom icke tillbaka. Detta måste
förefalla besynnerligt, ty Paul var en äkta mecklenburgare, om
om än blott en liten sådan; när faten stodo på bordet,
voro han och flugorna alltid de första, som togo för sig,
och han brukade äfven hålla längst ut.
»Han är ännu för ung,» sade herr Groterjahn, »och
efter min smak är han också för mycket rullad i den mjuka
degen,» hvarmed han menade backhäneln och icke Paul.
»Men hvar är Paulus?» sporde han.
»Jag skall se efter,» sade Helena och var redan utom
dörren, när hennes mor äfven frågade, hvar Poll var och
därvid såg på herr Nemlich, därför att Paul blifvit anförtrodd
åt honom och han måste ansvara för honom.
Herr Nemlich steg nu äfven upp och gick ut, och när
efter en stund ingen kom tillbaka, så gick äfven herr
Groterjahn ut, för att söka efter de andra, och den nådiga frun
satt nu alldeles ensam med sin backhänel och sin vrede
öfver, att hon på ett så skamlöst sätt försummades af sin
man och sina barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
