Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Musikläraren och hans hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av sina egna bekymmer och lidanden. Hans ansikte
var lika leende som förr, han gjorde sin stora sväng och
sade sitt »mjukaste tjänare» med samma färdighet som
förr, även när han i brist på hatt eller skodon gick
barhuvud eller barfota. Jag mötte honom en höstdag på
Nybron. Han gick då i strumplästen, fast han svärtat
sina fötter, så att de på avstånd liknade skor. Men på
huvudet bar han en gammal trekantig officershatt av den
höga fasonen, den han säkerligen för gott pris kommit
över i något sämre klädstånd. Bredvid honom sprang
hans trogna hund, än med stolthet skådande upp på sin
husbondes martialiska huvudbonad och än visande
tänderna åt den föga vördnadsvärda stab av gatpojkar, som
skrattande och hurrande följde hans herre.
»Mjukaste tjänare!» hälsade Sundberg på mig, i det
han, blottande sitt huvud, förde sin trekantiga hatt med
en konungs värdighet; »mjukaste tjänare!»
Men Sundberg skulle ha kunnat gå på guldstycken och
även sårat sina fötter på dem, utan att det fallit honom in
att upptaga en enda för att därmed stilla sin hunger eller
skaffa sig ett plagg mot kölden. På detta sätt strövade
han omkring på Stockholms gator i flera år, förskaffande
sig sitt knappa uppehälle med att stämma piano, förgylla
någon gammal spegelram eller bona ett bord, ty han var
ganska händig i dylika saker.
Ofta kunde han begiva sig flera mil från Stockholm för
rätt lönlösa arbeten, ty han var aldrig rädd om fjäten
och hade, såsom nämnt, icke heller några skor att vara
rädd om. Sak samma naturligtvis med hans trogna
fyrfotade vän och följeslagare. Vilade han sig någon gång
vid vägkanten, tog han plats mitt emot denne sin vän och
började språka med honom, det vete icke himlen vad han
då språkade om. Men ofta kommo honom då tårarna i
ögonen, och den fyrfotade vännen, vars ögon även tycktes
fuktiga, viftade ivrigt på svansen, tröstande och lugnande
på sitt sätt, varefter de fortsatte sin väg med lättare fot
och lynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
