Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Musikläraren och hans hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MUSIKLÄRAREN OCH HANS HUND
Det är en mycket enkel historia. En och annan
stockholmsbo torde ännu erinra sig en musiklärare vid namn
Sundberg, vilken ofta syntes på huvudstadens gator,
åtföljd av en liten hund, den han gjort bekantskap med ute
på gatan vid ett tillfälle då de bägge voro husvilla. Bägge
voro ingens slav och ingens herre, men bägge hade
förgäves sökt skydd mot natten och kylan. De funno blott
varandra, lika nödställda, hungriga och förfrusna; men
de måste ändå ha funnit mer än de väntat, ty från den
stunden följdes de troget åt och skitdes först av
döden.
Dock hade det icke alltid varit så svårt för Sundberg.
Vid några och tjugu års ålder kommen till Stockholm och
elev av musikaliska akademien, gav han lektioner både på
piano och fiol. Han var då nästan en sprätt, gick
sommartiden i svart frack och vita byxor, var väl borstad
från hatten till stövlarna, hade alltid ett småleende på sitt
runda, rödletta och vackert bildade ansikte, gjorde alltid
en stor sväng med högra handen när han hälsade och sade
sitt »mjukaste tjänare», det han vanligtvis upprepade två
gånger, utan avseende på hög eller låg.
Sundberg gav lektioner både på fiol och piano för
tjugufyra skilling i timmen, aldrig över, ofta under. Hans
anspråkslöshet, i förening med hans beskedliga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
