Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fördelande ögonvatten. Sådant tillagas af 3,7 5 gram kamfert. som rifves till
pulver med 5 ä 6 droppar bränvin och, jemte 3,7 5 gram borax, blandas i 2
deciliter fenkols-vatten.
Kylande ögonvatten. 8 gram kvit vitriol, upplöst i 1 liter vatten.
När ögonvatten behöfver användas, bör detta med en svamp intryckas i ögat; att bada eller
gnida ögonen med linne eller annat tyg bör alltid undvikas.
Förutom dessa medel bör en djuregare alltid vara försedd med salpeter,
svafvelblomma, kamfert, terpentinolja, linolja och honing.
Anmärkn. Här anförde läkemedel äro väl hufvudsakligen afsedde för hästar, men äfven
tjenliga för annan boskap. Uti de till ntvärtes brnk bestämda har vid deras begagnande pä olika
slags hnsdjnr ingen annan skiluad i deras verkan knnnat förmärkas, än den som möjligeu kunnat
uppstä af djurens större och mindre retlighet. Af de invärtes medlen äro här anförde portioner
bestämde för hästar och fäkreatur, men får gifvas blott en tredjedel deraf.
Läkedomen kommer från den Högste. Läkarens konst upphöjer lionom, och går honom stor
när förstår och herrar. — Herren låter läkedomen växa utaf jordene; och en förnuftig föraktar
honom icke. Och han hafver sådana konst gifvit menniskone, på det han skulle prisad varda uti
sin underverk; dermed helar han och fördrifver sveda, och apothekaren gör läkedom deraf. —
Min son, när du krank äst, så förakta detta icke, utan bed Herran, så gör han dig helbregda.
Syr. 38: 2, 3, 4, 6, 7, 9.
Års- och Tideräkningen.
Regelmessigt återkommande naturföreteelser hafva påtagligen gifvit första
anledningen till tidens indelning i vissa större och mindre perioder. När sådan
indelning forst började kan icke uppgifvas, emedan detta föregår all historia, och
spår häraf finnas hos de äldsta folkslag, Assyrier, babylonier, Fenicier m. fl.;
säkert är, att tideräkning med anledning af solens och månens skiften och
skenbara gång fanns hos Egyptierna långt före Mosis tid.
Att himlakropparne, sedda från jorden, icke öfvereusstämma i sina rörelser, är hvar och en
bekant; månens gång infaller icke samtidigt med solens, utan han är än före och än efter denna,
och solen håller icke heller samma tid som fisstjernorna, utan drar sig alltjemt tillbaka, så att
hon under ett års lopp kommer ett dygn efter dessa, hvarjemte ytterligare nära 6 timmar åtgå
innan jorden hinner fram i sin årliga bana (se sid. 145). Allt detta har naturligtvis endast efter
många och långvariga iakttagelser kunnat bestämmas, hvarför vi måste antaga, att de äldsta
folkens tideräkning ej kunde vara särdeles noggrann, men dock tillräcklig för att deraf kunna
bestämma deras göromål. Hos grekerna visa sig de första spåren af en mera stadgad årsräkning, i
det de bemödade sig att bringa solens lopp i öfverensstämmelse med månens. De räknade 12-J
månvändningar under ett solomlopp, men för att undvika månadernas styckning och få alla lika
långa bestämdes hvartannat år till tolf och hvartannat till tretton månader. Solon (se sid. 546)
insåg felaktigheten i denna indelning, och bestämde månadernas längd till 29 i dagar, i följd
hvaraf han lät månader med 29 och 30 dagar omvexla; men detta instämde ej heller med
verkligheten, ntan oordningar nppkommo och fortforo till dess tvänne grekiska astronomer, Methon
och Euctemon, som lefde mellan 500 och 400 år f. Kr., upptäckte, att månens alla skiften
inträffa åter pa samma soltid, som nitton år förut, och således en öfverensstämmelse mellan solens
och månens gång förefanns. Denna upptäckt ansågs så vigtig, att den till allmän efterrättelse
inristades på en gyldene tatla i Athen, hvaraf den erhöll den ännu fortfarande benämningen
Gyllen-talet, och tidberäkningen efter detta tal började år 433 f. Kr. Det dröjde likväl icke länge förrän
man fann, alt ej heller den nittonåriga perioden eller måncvkeln var punktligt öfverensstämmande
med verkligheten. Emellertid hade Roms grundläggare och förste konung Romulns (sid. 393),
bestämt solårets indelning till tio månader, som började med Mars och slntade med December;
men emedan detta år, som hlef endast 304 dagar, icke instämde med årstiderna, tillade han sedan
tvänne namnlösa månader, hvilkas längd hvnrje år bestämdes efter årstidens fordran. Romnli efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
