Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
starkare och derför bör tagas hälften mindre än hafre: korn anses minst tjenligt, men vicker,
ärter och hä9tbönor motsvara om ej öfverträffa rågen. Hästar som födas ensamt med hö bli väl
halliga och feta, men mindre raska och ihärdiga; vanda vid att äta rotfrukter, må hästar
särdeles väl.
Får. Ehuru dessa djur äro mindre nödvändiga vid ett mindre landtbruk,
än hornboskap och hästar, och någon synnerlig vinst af ett ringa antal får icke
är att påräkna, äro de likväl nyttiga för ett hushåll, dels emedan detta af dem
kan få sitt eget behof af ull och möjligen äfven något till afsalu, dels utgör deras
kött en smaklig rätt och deras skinn ett godt foder under vinterkläder. Af dessa
skäl är fårs underhåll fördelaktigt, särdeles för dem, som hafva högt belägna
betesmarker, der de kunna få tillräcklig sommarföda, samt rik tillgång på löfskog,
hvaraf för dem tjenligast vinterfoder kan hemtas.
Emedan ullen är hufvudsakliga anledningen till underhållet af får, bör äfven
på denna göras mesta afseendet. Bland de fårraser, som numera finnas i Sverige,
hafva de Spanska så kallade Merinosfåren den finaste ullen, men dessa djur
hafva särdeles små kroppar och äro ömtåliga; den svenska fårrasen, uppblandad
med engelska och skottska större, mera köttrika får, har en ganska god ull,
tjenlig för alla en landtmans behof i den vägen; och som dessa äro mera
härdade och mindre blottstälda för sjukdomar, torde dessa vara mera tjenliga för
den, som idkar fårafvel endast i mindre skala.
Likasom andra djur, kunna äfven urartade får genom en tjenlig behandling
förbättras. Utom födan, som äfven här är hufvudsaken, är härvid ett vigtigt
vilkor att tillse, det till springgumse utses den mest tätulliga som kan fås, ty
härpå beror ganska mycket afkommans ullrikhet. Fårhuset bör vara rymligt och
försedt med fönster så att der är ljust, ty eljest fälles ullen; dörren bör hela
vintern endast vara tilltäppt med en spjelgrind, ty pelsen håller dem tillräckligt
varma, och endast vid lämningen bör en tätare dörr användas, emedan de små
lammen icke tåla köld. För får särdeles både begärligt och helsosamt är så
kal-ladt sleke, beredt af tjära, salt och enbär; tjäran uppvärmes och medan den är
het inblandas så mycket fint salt och mogna sönderstötta enbär, att massan blir
som en stadig gröt, som tömmes i ett som en skål urholkadt trästycke, i hvars
midt en pinne är fästad, hvari bindes ett suöre, med hvilket skålen upphänges
i fårhuset så högt, att fåren nätt och jemt räcka att slicka deri.
Svenska får klippas vår och höst, de spanska och andra utländska blott en
gång om året, i juni månad, och lemna då både mera och ojemförligt finare ull.
Sådana får, som på våren förlora ullen eller äta upp den på hvarandra, bör man
icke behålla.
Till vinterfoder för får begagnas samma slag, som för nötboskap, och de
kunna ganska väl vänjas att äta halm; dock bör allt foder vara friskt och rent,
ty för unket eller på annat sätt skadadt äro får långt mera ömtåliga än
nötkreatur. Skid- och rotfrukter äro äfven för dem tjenlig föda, men den bästa är
likväl löf, särdeles af björk och asp, som aftages på sommaren strax efter slåttern,
torkas och inbergas på samma sätt som hö. Stallfodring sommartiden strider
mera mot naturen hos får än andra husdjur. Till sommarbete äro högt belägna
marker med kort gräs de bästa, helst der smärre löfskog växer, under hvars
grenar de finna svalka mot hetta och skydd för regn. Af barrskog och snår skadas
deras ull, och sanka betesställen förorsaka dem sjukdomar. Våta år äro för får
mindre helsosamma; ett hastigt öfvergående regn skadar dem icke, men under
långvarig väta böra de hållas under tak, äfven om de skulle födas med bara halm,
och endast under uppehållsstunder utsläppas; instängas de våta i ett trångt rum,
så kunna de lätt dö. På morgnarne, särdeles mot hösten, böra de icke utsläppas
förrän daggen är borta, och aldrig tillåtas att beta på frostigt gräs, emedan
sådant förorsakar svåra sjukdomar. Hellre böra de på hösten i god tid intagas
och vänjas vid den blifvande vinterutfodringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
