Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med starka kedjor spärra inloppet Stocksund (nu norrström) och med härsmakt besätta båda
stränderna, för att instänga och tukta den djerfve vikingen. Olaf Haraldssou gjorde intet försök att
uttränga den vägen, utan lät en natt i tysthet geuomgräfva näset på andra sidan, der nu slussen
är belägen, oeh kom sålunda ut med sin flotta. Olof Skötkonung blef med rätta förtöruad på de
försumlige af sina män, som låtit vikingen undkomma. Olaf Haraldsson upphäfde sig sedan till
öfverkonung i Norge. Emedan han som sådan vägrade att betala skatt till Sverige, uppstodo
fejder mellan de båda rikena, till stort men för dem som bodde nära gränsen, som på den tiden
var Göta-elf. Allmänheten önskade .fred och likaså Olaf Haraldssou, hvilken skickade sändebud
till Sveriges konung, för att bemedla förlikning och begära hans dotter Ingegerd till äkta.
Prinsessan lyssnade till förslaget, men konungen, hennes fader, som ej ville afstå från sina anspråk på
Norge, var så förbittrad, att han förbjöd både henne och sändebuden att någonsin nämna Olaf
Haraldssons namn eller kalla honom konung; sjelf benämnde han honom aldrig annat än Olaf
Digre, ett smädenamn, hänsyftande på hans tjocka växt. Efter flere misslyckade försök till
förlikning, och då folkets missnöje alltjemt stegrades, företogs frågan på allshärjartiuget, i
Göje-månad (Februari) 1021. Norska sändebudet Björn Stallare framförde först sitt uppdrag att
åstadkomma förlikning samt erhålla prinsessan Ingegerd till sin konungs gemål; men Olof Skötkonung
befallde honom tiga. Derefter uppträdde Götarnes styresman, Ragvald Jarl, brorson till Sigrid
Storråda, och i ett kraftigt tal ådagalade landets olägenheter af de ständiga fejderna, samt folkets
önskan om fred, men konungen svarade med vrede, kallade honom landsförrädare och fällde många
skymfliga ord om Olaf Digre. Derpå reste sig lagman Torgny, densamme som utmärkt sig i
Fvris-ältan. och i ett skarpt tal förebrådde konungen hans halsstarrighet att ej lyssna till sitt
folks vilja, jemförde honom med forna konungar, som varit långt mäktigare och mera beryktade
än han, men det oaktadt låtit folket tala med sig, samt slutade med följande ord: »Nu vilja vi
bönder, att du konung Olof gör fred med Norges konung och gifver honom din dotter Ingegerd
till äkta. Vill du återvinna de riken i öster, som dina fränder och förfäder der egt, då vilje vi
alla följa dig; men vill du icke akta till hvad vi tala, så skola vi öfverfalla och dräpa dig, ty
ingalunda månde vi tåla ofrid och olag af dig. Så hafva våra fäder fordom gjort, när de på
Mula ting i en brunn nedstörtade fem konungar, hvilka voro uppbiåsta af stolthet och högmod,
liksom du. Säg uu strax hvilket du väljer.» Härtill yttrade menigheten sitt bifall med stort
gny och vapenbrak, och konungen lofvade rätta sig efter böndernas önskan. Detta löfte höll han
likväl icke; förbittrad öfver det förödmjukande uppträdet på tinget och särdeles öfver det ingrepp
som gjorts i hans husfaderliga rättighet att bortgifta sin dotter, inlänu han sig icke vid det i
Konghäll utsatta mötet till bröllopets firaude, utau lät i stället Ingegerd bli gemål åt konung
Jaroslav i Gårda rike. Olaf Haraldsson hade emellertid träffat och fattat tycke för hans andra
dotter Astrid, och förmälde sig med henne utau att derom tillfråga hennes läder. Folket,
rniss-nöjdt med den fortfarande ofreden och i synnerhet harmsue öfver brottet mot allshärjardom, det
svåraste som kunde begås, samlades till räfsteting, i tanka att afsätta konungen, då tre af hans
rådglfvare, Arvid Blinde, Torvid Stammare och Freyvid Döfve visade sin trohet mot konungahuset
derigenom, att de togo med sig den unge prinsei) Jakob och infunuo sig på tinget, der det
lyckades dem att stilla de missnöjda och bibehålla Olof vid riket; dock valdes den unge Jakob till
medregent. Bönderna tyckte likväl icke om det kristna namnet, utan kallade honom Anund efter
den forne vördade ynglingakonnngen. Olof, som fann att han ej kunde trotsa sitt folk, mötte
sedan Olaf Haraldssou i Konghäll 1022, då förlikning iugicks och de bägge rikenas gränsskilnad
bestämdes.
2. Anund Jalcob, som blifvit kallad med både sitt hedniska och kristna namn,
efterträdde fadern och förde en berömlig regering. Vikingafärderna hade nu i
det närmaste upphört, och folkets sinnen alltmer blifvit böjda för fredliga yrken.
Anund Jakob befordrade på allt sätt kristendomens utbredande, men tillät ingen
tvingas att låta döpa sig eller förnärmas i sin gudadyrkan. Blott en gång
deltog han i en strid, då hans svåger Olaf Haraldsson blef anfallen af danska
konungen Knut, de a store; för öfrigt njöt Sverige under Anund Jakob ett ostördt
lugn; alla olyckliga furstar från grannrikena funno här en fristad, men konungen
blandade sig icke i deras kvig, ehuru han tillät hvar och en af sina undersåter,
som så önskade, tjena hvilk n makt han behagade. Härigenom blef han i sitt
land så älskad, som någon konung det varit. B ättvisan höll han vid sträng
makt, och använde ofta mot missgerningsmän ett den tiden brukligt straff,
nemligen att bränna deras hus, livaraf han blef kallad Kolbrännaren. Han dog
år 1051.
3. Emund Gammal, Anund Jakobs äldre bror, efterträdde honom i regeringen
och erhöll sitt namn deralV att han då redan var till åren. Hans gemål Astrid
hadc förut varit gift med Bagvald Jarl och hade med honom sonen Stenkil, som
nu blef jarl. Emund var den siste konungen af gamla ätten och dog 10(31.
_____________:______________________________________________________________’ –––-—«TT____
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
