Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»fiela härens ting» (bären var detsamma som folket), eller Thing alra Svia »alla Svears ting».
Här var konungen ordförande och lagmännen utgjorde hans nämd, jemte det de voro folkets
målsmän, ehuru äfven här hvar och en hade fri talan. På dessa ting, första grunden till våra
tiders riksdagar afgjordos alla konungens och rikets allmänna ärenden, jemte enskilda
angelägenheter. Den verldsliga och andliga styrelsen voro med hvarandra sammanbundna, hvnrför alla
tingsöfverläggningar föregingos af religionsceremonier, hvilka förnämligast bestodo i offrande,
isynuerhet vid allshärjnrtingct.
Några skriftliga underrättelser, andra än runstenarnes, liafva vi icke från
dessa tider. Do forngamla sagor, sägner och qväden, som omhandla våra fäders
lif, liafva blifvit samlade och nedsjpifna på Island i tider långt efter do
händelser och personer, hvilka utgöra deras föremål. En ryktbar samlare och
ned-skrifvaro af forngamla sägner och sånger var Snorre Sturlasson, lagman på Island,
fodd år 1178 och död 1241. Den berömdaste af de af honom upptecknade
sagorna är
Yllglill^asagUll, som skildrar det yngre jemåldersfolkets första
konunga-slägts historia. Den har lätt sitt namn etter Yngve, Odens sonson, frun hvilken
den sades härstamma.
1. Åtföljd af tolf liöfdingar, kallade Diar eller Drottar, och dessutom af
en stor myckenhet folk samt ansenliga rikedomar, hade Oden från mellersta Asien
tågat genom Gårdarike (llyssland), Germanien (Tyskland) och Danmark, i hvilket
sistnämnda land han till konung insatte sin son Skjold, hvars gemål blef G ellon,
från hvilka de sedermera i lång tid i Danmark regerande Skjoldungarne
härstammade. En annan af hans söner, Säminger, blef konung i Norge och sjelf
valdo han sin boning vid en vik af Mälaren. Här anlade han sitt hof, omgifven
af sina förnämsta liöfdingar, uppbygde ett herrligt tempel och inrättade en
gudstjenst, hvars högsta föreståndare han sjelf blef, samt pålade folket den första
skatten, nämligen en viss afgift för hvar person eller, som det i sagan heter,
“hvar näsa“, hvaraf don blef kallad nässkatt, hvilken skulle utgå från hela riket _
och användas till offrens och don öfriga gudstjenstens underhåll *). Bcgåfvad
med stora egenskaper, både susom krigare och lagstiftare, egde han allt folkets
oinskränkta förtroende och regerade ärofullt och lyckligt. Dä lian kände sitt
slut nalkas, lät han stinga sig mod spjut, hvilket han kallado att rista Gojrs-odd,
för att ej behöfvu dö strådöd (liggando på halm eller strå, don tidens sängbädd),
utan sjelf gifva föresyn åt den lära han stiftat, att endast en blodig och
våldsam död förer till saligheten. Hans lik blef, otter hans ogot förordnande, brändt
å bål och askan deraf, nodlagd i en urna, insatt i den vid gamla Upsala
belägna hög, som ännu bär hans namn.
2. Njärd, Odens son, lät äfven på sin sotsäng rista sig med Gejrs-odd.
3. Yngve Frö, Njärds son, flyttade liofvot och gudstjensten från Sigtuna till
Upsala, der han bygde ett stort tempel och anslog floro gods och gårdar till
offrens underhåll, under namn af Upsala Öde (egendom). Under hans regering,
lika väl som under faderns, var årsväxten ymnig och god frid i landet, så att
denna tid var nordens gyllne tid och kallados här FrÖsfrid och i Danmark
Frode-frid, emedan konungen der hotto Frode. Till sumrogorando hade Yngve Frö
sin syster F)-öja, som var så aktad och älskvärd, att förnäma qvinnor efter henne
blifvit kallade Fröjor ellor Fruar. Då Yngve Frö var död, blef han insatt i en
hög, och Fröa, som föregaf att han der ännu lofdo, uppbar alla skatter under
*) Dot Är oafgjordt, huruvida don roliglon, »om Oden sålunda »tlftado och stadräslade, mod Svoarno
började öfvas här I landot, ellor förut fan» ho» dot Äldre jernåldersfolket. Dot sannolikaste Är, att den förut
varando och den med invandrarno orhållna blofvo »ammanjomkndo och utgöra tillhopa den I Kddornn hos
oas hoskrlfna trosIKra och gudadyrkan. Donna lära skiljer sig I Iloro afseondon från andra forntidens
religioner: AsalÄran hölls Icke homltg Inom några Invigda» krets, ulan låg öppen för alla, och skalderna
»|öngo fritt om hela dosa innehåll, om gudarna och deras öden; Icke hcllor fans här någon särskild
prest-kast, ulan don andliga och den verldsliga myndlghotcn voro I det närmaste förenade. Samma män, som
uti holgodomen framburo folkets högtidliga olTor åt gudarna och för menlglioten tolkade gudalärans och
sedolärans bud, sutto såsom liöfdingar på tingshögen och tydde lagöns mening eller ledde fredliga värf,
samt gingo såsom anförare i spclson för krigarno på stridens blodiga bana; folket såg i sitt öfverhufvud på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
