Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
punkt kunna upptäckas, hvarigenom åtminstone någon upplysning kan vinnas om vårt ursprung;
men dessförinnan skola vi anföra ett par af de meningar, som ofvannämnda partier audragit.
Neptunisternas läror, skilda i vissa delar, innefattas hufvudsakligast i följande: »Jorden med
allt hvad derpå är. inberäknadt vatten och luft, utgjorde i urtiden en oredig mölja, deruti allt
var blandadt om hvartaunat, utan hvavken ordning eller sammanhang. Denna grötlika massa har
slutligen kommit i jäsning, och derigenom hafva dess olika delar skilts från hvarandra och börjat
hvar för sig afsätta sig mot medelpunkten, likasom man ser de fastare delarne sjunka till botten
i jäsande dricka, vin o. d. Sten och andra mineraler hafva såsom tyngst afsatt sig först, och
bildat grundbergen; vattnet, såsom närmast i tyngd, har stannat dernäst, ofvanpå detta alla fetmor,
9amt öfverst luften. Detta öfversta hvarf var dock blandadt med främmande och jordaktiga
partiklar, hvilka omsider föllo ned, stannade och blandades med oljan, hvaraf uppkom ett hvarf
ganska fin, fet och för de första frön utvald jord. Sådant var menniskans första hemvist,
alldeles jemt, utan berg, haf, m. m., samt utan omvexling af årstider, emedan jordens axel stod
vinkelrätt emot ekliptikun; detta fortfor i 1600 år, under hvilken tid solvärmen småningom så
uttorkade slam-9korpan, att den började mer och mer remna och ändtligen på en gång brast i
många bitar, som sjönko ned i vattnets afgrund. Se här syndafloden. De sjunkande styckena af
skorpan stötte hvarandra, deltes i mindre bitar, hopstaplades och, med ett ord, utstodo alla de
åkommor, som naturligen medfölja en slik förstöring. Härunder nedsläpades och instängdes en
stor myckenhet luft, men efter hand fick denna tillfälle att stiga upp, vatten intog dess förra
rum, och då detta sålunda sjönk undan, kommo de högst uppstaplade styckena öfver vattnet och
bildade större och mindre öar, hvilka utgöra de torra land vi nu bebo.»
Dessa åsigter om jordens utbildning vitna väl om snille, men bevisa en klen kunskap om
jordens rätta beskaffenhet. Grunderna för jordens fällning ur vatten stödde neptunisterna på.
bergens och jordlagrens läge. Flacka fält bildas än i dag på sådant sätt; kärr gro igen till
mossar, och mossar förvandlas till fast mark. Genomskäres sådan mark, så skall man finna, att
lagren af lera, sand, grus, * sandsten, lerskiffer m. m. ligga i samma vågräta ställning, som ytan
af det vatten, hvarur de blifvit afsatta. Allt detta är sant, men det gifves andra bergarter,
nämligen ur- eller grundbergen, som icke ligga i sådana lager, utau gå ömsom upp, ned och åt
sidorna i alla riktningar; att äfven dessa afsatt sig ur vatten, torde blifva svårt att göra sannolikt.
Leibnitz, en tysk lärd, uppstälde den åsigt, att alla kometer och planeter, således äfven vår
ord, i forna tider samtliga varit solar, men, sedan de blifvit äldre, förlorat sin förra
ungdomskraft och derjemte äfven sitt egna, sjelfständiga lju9. Men hvarifran alla dessa solar kommit,
och hvarför den, som ännu lyser, icke förlorat något af sin ungdomskraft och icke blifvit
äldre-eller svagare i sitt ljus, derom fann han icke för godt att underrätta oss.
Bland öfriga, som försökt sina krafter uti detta intressanta ämne, hafva några ansett jorden
vara ett stycke slagg ur solen, som af någon förbiilaude komet blifvit utkastadt i rymden och
dervid fått de rörelser, som hon ännu fortsätter; andra hafva antagit att både jorden och de
öfriga planeterna sjelfva varit kometer, som ömsom i solens närhet uppglödgades och förglasades,
ömsom i den kalla rymden fröso till is, och efter otaliga sådana skiften fick slutligen jorden på
den första skapelsedagen sin ännu varande årliga rörelse. — Många flere sådana mer och mindre
djupsinniga meningar skulle visserligen kunna anföras, men då de ingenting upplysa i sak, utan
endast innefatta fria fantasier, syues olämpligt att med dem här upptaga mera plats.
De visaste af både forskare och tänkare hafva numera förenat sig uti
följande åsigter rörande jordens daning, hvilka både sammanjemka olika meningar
och på det nogaste bekräftas af både observationer på naturen och
vetenskapernas rön, hvarjemte de punktligt öfverensstämma med hvad våra heliga
urkunder innehålla i Skapelseboken, hvarför de torde närmast träffa det rätta.
I den hemlighetsfulla urtid, som urkunderna beteckna med: i begynnelsen,
då jorden skilt sig från den stora urmassan och börjat sin egna rörelse genom
den svängkraft hon i detsamma erhållit, bestod hon af en glödande massa af
ofantligt hög värmegrad; denna flytande massa blef genom den erhållna
omrull-ningsrörelsen formerad till ett rundt klot och kan således tänkas som en kolossal,
glödhet droppe. Genom nämnda rullning trängde sig den smälta massan mera
åt midten, och häraf uppkom afplattningen vid polerna. Naturligtvis kunde i en
så stark hetta hvarken djur eller växter finnas, jorden var Öde och tom. Denna
stora, glödande droppe var på alla sidor omgifven’ af ett töcken, som innehöll
allt det vatten och alla de fetmor, som finnas på jorden, upplösta i gas. Då
man sett hvilket mörker blott ett litet regnmoln kan förorsaka på den klaraste
soldag, är det lätt att tänka sig omöjligheten för något, ljus att nedtränga till
kärnan genom en så tjock och säkert många mil hög dunstmassa, som häraf måste
uppstå; mörker var på djwpet. Den köld, som råder i verldsrummet, uppgår efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
