Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter Kristus, tornsvenshan, från år 1000 till 1300, Medelsvenshan, från år 130O1
till 1523, samt Nysvenskan, från 1523 till närvarande tid.
Det måste alltid bli till en viss grad vilkorligt att till bestämda tider indela något så
obe-8*ämdt, som ett nationalspråks förändringar. Sådana ske ej på en gång, utan småningom, och
kunna ej hänföras till ett visst år, ej en gång till ett visst decennium, utan måste tilldelas en
tid af minst en mansålder, under hvilken språkets förändrade lynne blir märkbart genom att än
det ena, än det andra uttryckssättet vunnit insteg och kommit i allmäunare bruk. De i det
följande upptagne årtal äro bestämde efter de tidpunkter, då antingen genom tidens egna skaplynne,
eller medelst inflytelserika personers inverkau, dylika förändringar tydligen framträdt i dagen.
I följd af här nämnde obestämdhet i tidmåtten, hafva meningarne varit delade om rätta
indelningen af språkets historiska tidehvarf; en del hafva antagit blott tre sådana, neml. l:o tiden
före år 1200, 2:o derifrån till 1523, samt 3:o från Gustaf Lstes tid till våra dagar. Af det
följande synes dock, att den här följda indelningen torde kunna antagas såsom den rättaste.
I. Ursvenskan. Tiden före är 1000. Det torde med temlig säkerhet
kunna antagas, att under denna tid i hela norden talades samma språk, som
utgjorde grunden för alla de sedermera uppkomna skilda men ögonskenligen samma
stam tillhörande språken, svenska, norska, danska, tyska, engelska, skottska,
holländska m. fl. Detta urspråk har blifvit kalladt än Götiska, än Norräna, än
Danska. Om detta språks rätta beskaffenhet sakna vi alla inhemska kunskaper,
emedan ingen så gammal skrift ännu finnes i behåll. Mot slutet af tidehvarfvet blef
ön Island upptäckt ocli befolkad, mest af norrmän, livilka ditförde språket, jemte
en mängd sånger och sagor, hvilket allt, i följd af denna ös afsöndrade läge, der
bibehöll sig oförändradt i flere hundrade år och har sedermera återkommit till
oss under namn af Isländska samt utgör i det närmaste allt, hvad som blifvit af
oss kändt från dessa gamla tider.
Rörande tid och sätt för ifrågavarande språks uppkomst hafva fornforskare varit af olika
tankar; en del hafva ausett det helt och hållet böra tillräknas de sist hitkomna folkslagen, Götarne,
och deras stamförvandter, Svearne; men då det är kändt, att landet före dessa var befolkadt af
först Stenålders-folket och sedan Bronsålders-folket (se Svenska Historien), kan man svårligeu
antaga, att dessa senares språk skulle helt och hållet bortdött efter de nya invandrarnes ankomst.
Sannolikast är, att de gamles och de nyes språk, likasom deras religiousbegrepp m. m. d., i början å
hvar sin sida föga ordnade, småuiugom sammansmält till ett, utgörande det, som sedermera för oss,
deras efterkommande, blifvit bekant nnder namn af «Norräna tunga«, eller nordiska tungomålet.
Ifrågavarande språks beskaffenhet kan, i följd af hvad ofvan blifvit yttradt,
endast bestämmas efter sannolikheter, livilka äro, att dess ordförråd upptog endast
de begrepp, som förekommo i krig, jagt, det husliga lifvet och gudstjensten.
Litteraturen bestod i sånger och sagor rörande gudalära och krigsbedrifter, sällan
upptecknade, utan muntligen fortplantade från den ena generationen till den andra.
Deras skriftecken kallades Runor, men förstodos och nyttjades endast af några få;
mängden af folket ansåg dem för trolleri.
Ehuru inga lemningav från denna tid kunna i vårt nuvarande språk med säkerhet antagas,
är det likväl mer än sannolikt, att en stor del af våra uttryck derifrån leda sin första härkomst,
fast de nu framstå i förändrad form. Våra veckodagars namn t. ex. härleda sig påtagligen från
denna tids religionsbegrepp, deruti hvarje dag var egnad åt någon särskild gudomlighet. Söndagen
var helgad åt Solen, Sun; Måndagen åt månen; Tisdagen åt Disa, jorden eller ock Tyr, krigsguden ;
Onsdagen åt Oden; Torsdagen åt Tor, och uti haus strid mot trollen finnes förklaringen på
allmogens sagor om Torsdagstroll; Fredagen åt Frej; Lördagen, Lögerdagen, hette äfven Tvättedagen
emedan man på] den dagen brukade tvätta, bada, eller löga sig. Ordet Gutår är eu
sammandragning af Godt år! en bland de önskningar, som alltid yttrades vid glada tillfällen; och
uttrycket Skål! härleder sig från bruket, att en hädangången kär persons minne dracks ur den
af-lidnes egen, ofta konstrikt bearbetade och med prydnader belagda hufvudskål. Några andra
uttryck, särdeles namn på floder, berg, stenhällar, dalar o. s. v., torde äfven kunna räknas hit.
Runorna voro ursprungligen icke skriftecken, utan bemärkte hvarje högre eller lägre
hemligare kunskap, särdeles myter, naturkunuighet och historia. Ordet Runa eller Run i fornspråket
betyder «hemlig kunskap«, «doldt rådslag«, «trolldom«, besvärjelse«, och öfvergick äfven till
betecknande af hvarjehanda ovanligare färdigheter, i synnerhet sådana, som troddes tillhöra trollkonsten.
Såsom slag af runor i denna bemärkelse omtalas: Målrunor, vetenskaper i allmänhet, såsom
vältalighet, lagfarenhet, historia, saga o. s. v.; Valrunor, kämpebragder; Segenmnor, konsten att i hvad
fall som helst besegra sin motståndare; Alrunor (Adelrunor), förmågan af ett intagande umgänge
och behaget af ett trefligt hem; Frälserunor, färdigheten att bota sjuke, särdeles innefattande för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
