- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
41

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Några exempel på olika begagnande af rim anföras:

Skön går solen öfver skogen,
grön han i dess strålar glänser;
glittrande står lugna sjön,
jvittrande hörs lärkans ljud.

Jcke alla blef det gifvet
ga sin bana solglänst fram;
blicke vi på lifvets skiften,
stå de ofta dystra nog.

Du drömmer ocli glömmer dig sjelf,
din lott är ej blott att behaga. —
Vill friden i tiden du se,
får mod i ditt blod icke fattas.

Om blott en korg gör all din sorg,
skall svedan delas, af tiden helas.

•Vid glas och sång skall än en gång
i skämt och löje du finna nöje.

Och djupt under föttren vi se som en graf
den grönskande jorden, det blånande haf,
der oron och stormen hvar dag sig förnyar,
men vi fara fria med himmelens skyar.

Stilla han vandrar och dyster,
ögat till joi’den slår ner.

Hoppet, hans skönare syster,
pekar till himlen och ler.

Menskan klagar då hon lider,
men hon höjes, hon förkofras,
hon blir god och känslofull.

Heta äro qvalens strider,
men den ädla malmen sofras
genom elden och blir gull.

Hviften, kärleksgudar,
än i högtidsskrudar,
facklans silfverglans —
Sjungen, och med glädjen,
med behagen kedjen
än en bröllopsdans.

Fast stormen bläddrade i bladen
af ödets bok, fast jorden skalf,
lugn stod han, som ett bombfritt hralf
står qvar i den förbrända staden:
som klippan i det vilda haf,
som sinnesstyrkan på en graf.

Se den trefne landtbon, hvar han stundomr
med förnöjda anletsdrag, gör rund om
sina tegars blomsterklädda fält,
dem hans trägna hand iordningställt.

Tyst en bön till allas Fader gör han; —
Till sin härd en löfrik gren hemför han,
och från hagens gröna vallar hör han
skälikons bjellra klinga gladt och gällt.

Stråle af det rena ljuset,
som en stund, förmäld med gruset,
bodde i en jordens hydda,
dvaldes en dödligs hamn!

Frälsta anda, himlaburna,
och från jorden återflydda!

Måste jag, på denna urna,
teckna, gråtande, ditt namn ?

O, hur ljuft i lugna dalar!
o, hur kärt i gröna hus!

Bäckens sorl om kärlek talar,
kärlek hviskar vindens sus.

O, hur skönt

till sin ömma barm få trycka
krigarn, och lians panna smycka
med en rosenkrans i grönt.

Såväl rim som assonans och alliteration kunna, skickligt använda, betydligt förhöja skönheten
i ett föredrag genom den musikaliska stämpel de låna åt framställningen; men härtill fordras, att
de äro lätta, fullklingande och osökta. Ligga de harmoniska ljudskiftningarue icke i stycket9
anda, utan höras tvungna och tillkonstlade och derigenom förekomma som en illa passande
pådragen uniform, så försvinna deras behag; åhöraren upptäcker i sådana fall lätt, att de sökta
ljudlikheterna äro ingenting annat än ett flor, hvarmed författaren sträfvat att både för sig sjelf
och andra dölja bristen på verkligen poetiskt innehåll.

Andamålet med dessa korta framställningar har endast varit, att den deruti förut obekanta
skall, då han ser framställningar i bunden stil, kunna bedöma af hvad slags takter och af hvad
slags verser de äro sammansatta, i hvad slags strofer de äro indelade samt livad slags ljudlikheter
deruti äro begagnade. Flere exempel på olika bruk af allt detta kunna lätt finnas hos våra skalder.

Uppläsning af vers aktades af de gamla så högt, att den studerades såsom
en egen konst; hos oss anses den nästan liktydig med ferm innanläsning. För
att den ej skall förlora sitt inneboende behag, erfordras likväl något mera. Härr
som i allt annat, finnas tvänne ytterligheter, som böra undvikas: om å ena sidan
föredragningen är så fri, att versbandet helt och hållet upplöses, går det i rytmen
liggande behaget bort, och örat, i stället för att njuta, lider af de transpositioner
uti ordställningen, som vers alltid innebär, hvilka i dessa fall förekomma
konstlade, onödiga och tillgjorda: å andra sidan bör ej heller läggas så starkt efter-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free