Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk och Allmän Språklära.
Ett språk består af ljud, lohtäfver, or A och satser; och dess hafruddelar äro
således fyra, nemligen: Uttalslära (“Ortoepi"), Bättstafningslära (“Ortografi"),
Ordbildningslära (“Etymologi") och Satslära (“Syntax").
En del språkläror förbigå helt och hållet uttalsläran, såsom dels obeliöflig, dels olämplig för sitt ändamål,
andra anföra henne såsom en särskild del af rättstafningsläran. Båda kunna hafva rätt, efter hvar sin åsigt ;
men tala är alltid något helt annat än skrifva, helst det ena är att ge rätta ljudet åt hvad som finnes
teck-nadt, men det andra att med riktiga figurer teckna de ljud man förut känner; och då härtill kommer, att
exempel ej saknas på ganska goda skribenter, som likväl äro klena talare, och tvärtom, torde det ej vara
oriktigt, att dessa båda handlingar erhålla hvardera sin beskrifning.
I. Ortoépieri.
Det ligger i sakens natur, att rätta uttalet endast kan muntligen meddelas;
ty de figurer vi kalla bokstäfver kunna blott inhemtas af ögat, då uttalet (ljudet)
deremot är bestämdt för örat. Då emellertid hvar och en liar sig bekant med
hvilka olika ljud våra bokstäfver uttalas, kan en liten ledning i detta afseende
äfven på detta sätt meddelas. — För att för ögat göra behöfliga ljud uppfattliga,
fordras ej allenast bokstäfver, utan äfven af sådana bildade stafvelser.
t&ntentnfvema äro i svenska språket 28, neml.: a, b, c, d, e, f, g, li,
i, j, 7*;, 7, m, n, o, p, q, r, s, 7, u, v, x, y, z, å, ä, ö. Samlingen af dessa kallas
Alfabet, ett från Grekiskan länadt ord, uppkommet deraf, att första bokstafven i
detta språk kallas Alpha och den andra Beta. Dessa 28 bokstäfver indelas i sjelf-
Ijudande, “vokaler", som äro 9, neml. a, e, i, o, u, y, ä, ä, ö, och medljudande,
“konsonanter", livilka äro de öfriga 19: b, c, (7, f, g, h, j, k, 7, m, n, p, q, r,
S. t, v, X, Z. Af vokalerna kallas 4, neml. a, O, u och å hårda och de öfriga 5,
e, i, y, ä och ö, mjuka vokaler. Om två vokaler stå tillsammans i en stafvelse,
få de namn af tväljlld, “diftonger". Våra vokaler å, ä och Ö hafva uppkommit
o e e.
derigenom, att man satte o och e öfver a och o (sa här: a a Ö), och dessa hafva
således till en början varit ett slags diftonger.
För att vid benämning åtskilja i och j har det senare kallats •jml (läs jådd), men uttalas numera ji.
Vokalerna kallas sjelfljudande, emedan de hvar för sig kunna uttalas utan tillhjelp af något
annat bokstafsljud; konsonanterna deremot måste för att utsägas låna ett eller flere ljud af de
öfriga bokstäfverua: så uttalas b, C, d, g, p, t, V, med tillhjelp af vokalen e, söm lägges till;
f, 1, m, n, r, S, X, med biträde af ä, som sättes framför; h och k med å, som lägges till, j
med i och C[ ined U, som båda läggas till, samt Z med tillägg af stafvelserna eta. De två sista,
X och Z, kallas sammansatta konsonanter, emedan X uppkommit af ks och Z af t och s.
Diftonger iinnas inga i vårt språk, utom i några fornsvenska eller främmande ord och namn, t. ex.
bautasten, paulun, August, neutral, Europa. Af de sammansatta vokalerna förekommer « endast i
Svenskan samt å och ö i Svenskan och Tyskan; intet annat kändt språk vet något af dessa
vokaler, undantagande Danskan, der å nu börjat skrifvas i stället för aa, samt ä-ljudet tecknas med
<e och ö-ljudet med ø.
Man har anmärkt, att svenska språket har ett stort öfverflöd på konsonanter, men deremot brist på
vokaler. Bland de förra kunde c, q, x och 2 utan förlust för språkets tydliga skrifvande uteslutas; och af de
senare vore en behöflig för ljudet emellan e och «, t. ex. i sådana ord som rf ter, samt en emellan o och å
för sådana ljud som i omsorg, äfvensom försök blifvit gjorda att införa två slags teckning af 8, en för slutna
ljudet i t. ex. orden bön, lön, och en för öppna ljudet i gör, tör m. fl. Fördelen liäraf skulle svårligen kunna
bestridas; men bruket fordrar att, åtminstone för närvarande, bibehålla vårt alfabet, sådant det befinnes.
Stnfvelse kallas det enkla eller sammansatta ljud, som med en enda
ut-stötning af rösten kan utsägas. Uti hvarje stafvelse måste finnas en vokal, men
ej flere; således innehåller hvarje ord lika många stafvelser, som det har vokaler.
En vokal kan ensam utgöra en stafvelse, lika väl som tillsammans med
konsonanter, t. ex. ö, se, der, bröd, jisk, strand, glupskt, skälmskt, utgöra alla hvar för sig
en stafvelse, ehuru det första har ingen konsonant och det sista sju sådana, då
deremot endast konsonanter, huru många och på hvad sätt de än sammansättas,
likväl ej utgöra någon stafvelse. Ett ord kan innehålla en eller flera stafvelser,
och dessa få då namn derefter, såsom enstafviga, tvåstafviga, trestafviga o. s. v.
De, som hafva mer än en stafvelse, kallas vanligen flerstafviga.
Uti flerstafviga ord förekemma två slags stafvelser, nemligen Grnndstafvelse och
Skrif-stafvelse. Den förra innefattar ordets naturliga stam- eller hufvudstafvelse och upptager all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
