Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att lära känna den del af landskapet, som ligger söder
om järnvägen, så utbytas nämda linjer mot de
landsvägar, som genomskära södra delen af Vasa län. De
viktigaste af dessa äro: strandvägen från Vasa till
Kri-stinestad och därifrån vidare åt söder till Björneborg,
samt den genom det inre af landet från Östermyra
station till Kristinestad dragna vägen. Mindre betydande
för den genomgående trafiken är den gamla strandvägen
alldeles utmed Bottniska vikens kust, däremot erbjuder
den mycket af intresse för turisten, som vill lära känna
kustsocknarnas i många afseenden egendomliga
etnografiska 1’örbållanden. Här nedan behandlas alla dessa
linjer, ntom järnvägslinjen, hvilken redan ofvan IX, A, 1
sii. 293 beskrifvits.
1. V asa—Kaskö—Kristinestad—Björneborg.
a) Med ångbåt.
1. Från hamnen i Vasa styres öfver stads fjärden in
i den omgifvande skärgården och genom denna ut på
Korshamns fjärden. Här delar sig farleden: ut till hafs
styres åt nordväst mot Norrskärs fyr, hvarifrån öppna
hafvet hålles vid fart både åt norr och söder; den
innersta farleden för grundgående farkoster går åter åt
söder, innanför BergÖ utskärs kapell (under Malaks
socken).
Den, eom önskar gBrpt bekantskap med skärg/irden söder om Vasa och
dess hurtiga fiskarbefolkning väljer denna inro farled och söker för sådant
ändamål plats i någon från Vasa hemåtgående skärgårdsfarkost, t. ex. från
BergÖ. Ett besök här ute skall skänka mycket af intresse. Färden söderut
kan härifrån fortsättas längs gamla strandvägen c sid. 307), i hvilket fall
man från BergÖ fölier någon båt till fastlandskusten, Allmogen här
likasom i hela Vasa-skärgård är svenska talande.
Sälfångsten är i denna skärgård af stor betydelse för befolkningens
ekonomi. Sälfångsten på Finlands västkust, omtalad redan i S;t Honriks
legend, bedrefs på Gustaf Vasas tid om vintern med stafvar och krokar
under isen, efter Marietidon (24 mars) mod stafvar på isen, om hösten
däremot, likasom äfven i våra dagar, med nät Den varliga sälfångsten.
hvilken nu bedrifves företrädesvis mod lodbössa, är on äfventyrlig och lifsfarlig
idrott, som har passionerade idkare bland kustallmogen. Den långa,
odäc-kade, för råsegel gående fälbdten, utrustad med tvä jullar och några kälkar
samt bemannad med 6—8 skyttar, af hvilka den erfarnaste är skeppare,
fuoviantoras för 10—12 veckor, moa on gryta som eldstad, och dragés i
medet af mars öfver isen i det öppna liafvet, där skyttarno under jakttiden
uppehålla sig på kringdrifvande isstycken, utan annat skydd än båten och
ett af dess segel uppslagot tält. Drycken består af sjövatten mod
obetydlig tillsats af sirap. Iklädd en holnvit kalfskinnspels och en yfvig hvit
harskinnsmössa, spejar skytten med kikare öfver isfälten och närmar sig
med ena knäet hvilande på on skida, s. k. fålstång, som framskjutas med
stafven och andra foten, den skygga, på iskanten hvilande sälön. Pä 60—
100 stegs håll stödjer skytten sin lodbössa på en vid skidan fästad gaffel och
genomborrar sälens hufvud mod sitt säkra lod. Sälungar, s. k. kutar, klub-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
