Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XLV. Svensk skämtpress under 25 år. — Egna erfarenheter och andras. — När Sverige på en gång hade tio skämttidningar. — Kristidens skövling bland skämtets blad, men också något om självmordsförsök av samma blad. — När skämtbladen voro luktrativa affärer och hur det kom sig, att de började upptaga annonser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den finurlige direktören startade något som hette »Svenskt
skämtlynne», och för att få material till samma, uppgjorde han
om köp av våra skämttidningars gamla klichéer plus rätten att
reproducera gubbar och text ur samtliga redan utgivna
årgångar. Undertecknad förutsade offentligt, det var 1912, vart
det skulle bära hän — och dit gick det. Bokhandels- och
cigarrboddiskarna översvämmades i ett nu av hela berg av
25-öres-häften, 180 sidor »svenskt skämtlynne», bredvid vilka »berg»
de 8-sidiga skämtbladen togo sig rent ynkliga ut. Det var
solklart, att publiken skulle taga den digrare skämtboken, och så
kommo skämttidningarna in i det dödvatten, som skulle komma
att stå dem till halsen. Samtidigt med fördyrandet av tryck och
papper, kom slutligen monopoliserandet av såväl spriten som
tobaken. — De förnämsta annonskällorna tömdes och det vart,
snart sagt, bara lite tandvatten kvar att uppehålla livet med.
Det är att märka, att Kaspers redaktör, Rich. Gustafsson,
aldrig gick med på att sälja någon slags reproduktionsrätt, och
att han egentligen var den som bäst red ut stormen under
krisåren. Efter hans död kunde hans arvingar också betinga sig
ett ganska respektabelt pris av firman Åhlén & Åkerlund för
den då 50-åriga Kasper.
— — —
Härmed har undertecknad råkat slinka in på den del jag
själv tagit i skämttidningsarbetet.
1893 blev jag medarbetare i Nya Nisse och 1908 redaktör
för samma blad. Det var detta senare år en mördande
konkurrens och det gällde att följa med i galoppen. Starten var skam
till sägandes inte pjåkig alls. Jag hade först och främst stödet
av Birger Schöldström, så hade jag som medarbetare bl. a.
Conny Burman, Bob (Karl Benzon), berömd för sina s. k.
dårdikter. Jag vågade mig på permanent 2-färgstryck samt hade i
Leon Welamson en utmärkt förstasidstecknare. När W. blev
upptagen med sitt skolarbete, ritade Paul Myrén första sidan
till allmän belåtenhet. Redan nr 3, ett spårvägsnummer
lyckades så bra, att det måste tryckas en ny upplaga. Ett hak var
förstås storstrejken 1909, vilken hotade att med sin
typografstrejk strypa även det s. k. fria ordet. Men icke ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
