Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXXVIII. Om vidskepligt teaterfolk. — Om lyckobringande katter och olycksaliga opaler. — Något litet om den svenska revyens historia. — Om olika konkurrenter på den s. k. revymarknaden. — Revysnärtar förr och nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beredde sig att kliva ned, då plötsligt en katt hoppade upp ur
luckan och under publikens jubel spatserade över scenen.
»Stockholmsluft» gick mycket länge, så jag får tacka den
katten även.
— — —
När vi flera år efteråt på Södra teatern gav ett stycke, som
hette »Stockholmsgask», gjorde en ny lyckospridande katt
teatern den äran. En mycket kostlig katt, för övrigt, ity den ville
aldrig lämna teatern. Den låg dag ut och dag in på en
parkettstol i salongen och lämnade högst ogärna sin plats för den
biljettförsedde åskådaren. Synnerligen kostlig var katten på
söndagarna, då den måste maka åt sig även för
matinépubliken. Den publiken hade dock knappast hunnit rymma ut
salongen, förrän kisse lade sig på sin stol och låg där tills
kvällspubliken kom.
— — —
När vi 1915 repeterade nyårsrevyn »Stockholm runt på 140
minuter» och teaterns andra regissör Adolf Blom satt
fördjupad i avfattandet av affischen, kom en grå lurvig misse som
upp ur golvet, tog ett skutt upp på bordet och promenerade
omkring på affischmanuskriptet, lekfullt bitande i den
skrivandes penna. Den katten blev något omhuldad, ska jag säga, ej
minst av de små balettråttorna, om jag vågar använda detta
gamla smeknamn på de dansande unga teaterskönheterna.
— — —
Som ett slags avslutning på kapitlet om sceniskt skrock kan
det meddelas att vi hemma i vår ägo har en opalsten, infattad
i en nål, vilken sten beskylles ha förorsakat åtskilligt ont.
Min fru bar nålen i fråga vid premiären på
Östermalmsteatern på den ovan omtalade operetten »Unga Heidelberg»
och då märkligheten samma kväll som premiären upptäcktes
av fru Lisa Ranft, utropade samma fru Lisa:
»Kära Agda, har du gått på en premiär med en opal på dig,
då går inte stycket länge!
Det gjorde inte stycket heller.
Ingen lade dock skrocket i fråga så djupt på sinnet, utan
även den första juni samma år var nålen ute och åkte igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
