Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVIII. Det minnesrika Nürnberg. — Jag blir på det vänligaste mottagen av min nye doktor. — Söndagsvandringen i Nürnberg och en avstickare till München. — Jag får gå »brandvakt». — Uppträder slutligen som en slags pajas på en Bockbierfest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tankarna, när man många år efteråt sitter och skriver ned
berömmet om samma.
Mina första s. k. turiststeg i Nürnberg gällde Burgen,
vilkens »Folterkammer», museum för pino- och tortyrredskap,
min doktor utdömt som staden ovärdig. Jag såg alltsammans
med främlingens fria syn och om än oändligt mycket lidande
talade ur såväl pinobänkarna som ur den hemska
»järnjungfrun», så var dock alltsammans makalöst intressant,
intressant främst därför, att varje sak var äkta och — hemskt att
säga — varit använd.
Den mäktiga brunnen väckte oerhört intresse, och jag kunde
sitta i timmar och drömma under Kunigundas
åttahundraåriga ek, omkring vilken månghundraåriga gamla sköldpaddor
makligt larvade fram och tillbaka.
Nürnberg är drömmarnas stad. Här ligga legenderna i
luften, och en kvällsstund däruppe i den mäktiga Burgen
skänker ro och vila i rikaste mått, all gammal tysk saga är som
magasinerad inom de kolossala murarna. Jag kan aldrig
glömma Nürnberg, det gav mig så ofantligt mycket av inre
lugn och oförglömmelig stämning.
Några nöjen ägde staden knappast. Där fanns en
Stadttheater och där fanns en enkel varieté, den senare inrymd på
Zur Himmelsleiter, men det var sannerligen inte till
scenkonstens himmel, man vandrade på den stegen. För en ensam
man, en som ville vara ensam, var staden i sig själv nog.
Att promenera ut till det nya Nürnberg gav ju en viss
förströelse, men det var det gamla Nürnberg, som fängslade,
och i dess smala gränder kunde man vanka hur många hundra
gånger som helst utan att bli trött.
Man gjorde för resten ideligen nya upptäckter. En plats
med en historisk brunn, en staty över någon berömdhet eller
ett gammalt hus, som med sitt burspråk minde om seder för
mer än ett halvt årtusende sedan. Framför allt hade man
kyrkorna, vilka stodo öppna dygnet om.
Vilka obeskrivliga skatter mötte man inte här och vilka
högtidsstunder erbjuda icke de katolska gudstjänsterna. Det
är en farlig religion, den katolska, den har så märkligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
