Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XII. Ett sällskapsspektakel på snickarns vind. — Tyska kyrkan brinner. — En annan stor eldsvåda. — Vi mista vår pappa. — Jag slutar skolan och kommer i »tandläkarlära»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
paradis. Massor av duvor omkommo också, något som nästan
gjorde brandens åskådare mera ont än att ett väldigt
industrikomplex förintades.
— — —
För undertecknad blev eldsvådan i fråga ett minne för livet.
När jag kom hemflåsande, för att beskriva det storartade
skådespelet, fick jag meddelande om att pappa plötsligt angripits
av något hjärtont. Han hade känt hugg åt hjärtat och sagt:
»Jaså, är det så dags nu ...»
Han lade sig icke genast till sängs, men någon månad
efter bröt sjukdomen ut på allvar och 7 januari 1879 miste vi
allas vårt stöd.
Pappa var son till komministern Adam N. i Ullervad.
Den lärda banan tycks prästhemmets tillgångar satt stopp
för, han måste, liksom bröderna, söka sig ut i världen och kom
till guldsmed Thelander i Jönköping. Pappas tvillingsbror
Theodor var rustmästare och den enda av pappas bröder, vi
barn kommit i beröring med, ity han var kommenderad till
gevärsfaktoriet i Eskilstuna och gjorde som oftast kortare
stockholmsbesök. Guldsmed Thelander beskrives som en
mycket framstående guldsmed, särskilt lär han ha varit en utmärkt
filigransmakare. Den konsten lärde sig pappa grundligt och det
har sagts, att han på sin tid var Sveriges ende filigransmakare,
ja, t. o. m. den siste.
Vad jag väl minns detta påtgöra.
Hur ofta har jag icke med andan i halsgropen setat på
pappas verkstad och hållit i den oändligt långa, fina
silvertråden, när den för att bli som en spindeltråd, skulle passera
genom dragjärnet. En knut på tråden och den sprang
ögonblickligen av, vilket alltid och helt naturligt skaffade trådhållaren
en massa obehag. Till handgripligheter gick aldrig vår far,
men han hade ett särskilt sätt att framställa sina
missräkningar på. Hans ofta uttalade förhoppning att få oss till goda
filigransmakare — ty det skulle vi bli, så konsten ej dog ut —
var så till hjärtat gående, att hans förebråelser ofta svedo mera
än vad en hurril eller ett käpprapp skulle ha gjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
