Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och jag som hade trott mig sakna nerver!
Under en människoålder hade jag gått omkring
och skrutit över att bara äga på sin höjd en
stålkabel mellan hjärna och abdomen. Jag hade
passat på alla tillfällen till skämt med de bleka
skalderna, som hoppade till och fingo en chock
bara man sköt av sin browning bakom dem,
eller blevo grubblande och tynade av, om man
råkade säga att deras diktning var humbug. Jag
kände mig som en kraftmänniska bland alla dessa
blodfattiga homunkler som rodnade av glädje om
man kallade dem perversa och jag rådde dem att
äta stora biffstekar, dricka sprit och gå ut och slåss
med polisen. Vid mitt hädiska tal stirrade de på
mig som på en dåre och läto sina huvuden hänga
som blommor dem frosten bitit. Men jag skrattade
utan förbarmande och bad dem låta solen bryna
deras hjärtblad och sen gå ut och brottas med
snöstormar. Så skulle de snart inse att den som
skriver om kärlek, aldrig har älskat riktigt. Aldrig
har jag skrivit om kärl-ek sen jag blev manbar!
Och ändå är jag inte alldeles obekant med ämnet.
Men kriget kom och så småningom kom också
krigströttheten. Jag fann att min kabel kanske inte
var av prima stål. Arbetsglädjen försvann så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
