- Project Runeberg -  Gustav II Adolf. Hans liv och bragder. Berättade för barn och ungdom /
131

(1932) [MARC] Author: Anna Maria Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tiska undersåtar, hade Thurn rest sig emot honom
och kallat sitt folk till vapen. Han hade varit med den
dagen, då böhmarna i Prags gamla kungaborg kastat
kejsarens rådsherrar ut genom fönstret; han hade fört
befäl i det slag å Vita berget, där de för sin frihet
kämpande protestanterna besegrades av kejsarens
trupper. Landsflyktig hade han sedan irrat kring
världen, hade tjänat Bethlen Gabor, fursten av
Sieben-b urgen, republiken Venedig och konungen av Danmark
efter vartannat. Och så till sist hade han kommit till
Sverige. Han var en man med ett ädelt sinne och
ädla drag, kunnig i mångahanda — i boklärdom
liksom i krigskunskap. Och rak och kraftig stod han där
än, trots sina sextiofyra år.

Nu red konungen utmed vänstra flygeln. Där förde
Gustav Horn befälet, och utom hans eget
rytteriregemente stodo där Callenbachs och Baudis’. Callenbach

— lugn och försiktig, Baudis, holsteinaren, oförvägen
som ingen, men ständigt färdig att roffa till sig allt
vad byte han kunde uppspana.

Huru annorlunda var icke Gustav Horn! Oegennyttig
till sinnet och outtröttlig i sin tjänst. Knappast tre
månader hade gått sedan han haft glädjen se sin
unga maka, Axel Oxenstiernas dotter, komma på
besök till honom ute i lägret; knappt två månader
hade gått sedan han måst se henne dö i pesten. Men
varken glädje eller sorg hade förmått avhålla honom
från att i allo fullgöra sin plikt mot fosterlandet.
Och vad som än skulle komma att ske — på Gustav
Horns vaksamhet kunde konungen lita.

Mönstringen var slutad. Och konungen red fram
mittför fronten, lyfte sin hatt från huvudet, sänkte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:51:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ramg2a/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free