Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bävade för sitt öde, ty de väntade sig intet annat än
att bliva illa hanterade och törhända dräpta. Men
prins Gustav Adolf gav befallning, att hans egen
bårdskär strax skulle på det nogaste taga vård om
de sårade och förbinda deras skador. Och åt alla lät
han giva mat och tillät ingen att misshandla dem.
Och de fångna förundrade sig högeligen över en
sådan mildhet och prisade av allt hjärta den unge
prinsen.
En dag kom där en ölandsbonde, följd av sin unge
son, till lägret utanför Borgholm och bad att få tala
med prinsen.
När han trädde inför denne, sade han:
— Eders nåde tör icke känna igen mig, men jag
har dock en gång förr sett och talat vid eders nåde.
Mitt namn är Olov Hansson, och det var jag som hade
med mig Guld-Pålle.
— Var det du som gav mig Guld-Pålle, utbrast
prinsen. Då kan jag hälsa dig från honom. Han är
ännu vid goda krafter, och alltsedan jag växte upp
och vart för stor för honom, har min unge broder
ridit på Guld-Pålle.
— Fuller fägnar mig det att höra, sade bonden.
Dock var det icke endast för att höra om Guld-Pålle
som jag kom hit. Jag har med mig min son Nils,
och hans högsta önskan är att få tjäna såsom ryttare
i eders nådes här.
— Huru gammal är du, Nils? sporde prinsen.
— Jag är sexton år, sade ynglingen och vart röd
av förlägenhet över att tala till en så hög herre.
— Så är du väl ung att gå ut i krig, sade prinsen.
— Det har sagts mig, sade Nils — och härvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
