Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
nyärsf1rande i biskra
evigt svansviftande och fägnande rapphönshund, som
tillhörde vårt hotell och som alltid försökte få slinka
med, när man gick ut och promenerade.
Han vann i början ens hjärta genom den ödmjuka
tillgifvenhet han ådagalade för ens person och ens
medlidande genom den ringaktande och afvisande hållning
alla på hotellet, små och stora, européer och araber,
iakt-togo gent emot honom. Men sedan man väl kommit
under fund med hur smutsig han var, svalnade man i
sina känslor och skickade bort honom nästan lika
hård-hjärtadt som de andra. Han hade denna morgon, trots
alla försök att mota af honom, följt efter vår vagn ut
till »Fort turc».
Pox rörde sig ej.
Jag sträckte ut min parasoll, stack in dess krycka
i hundens halsband och drog. Djuret svarade med en
ilsken morrning och med en min, som om han ville flyga
på mig.
Man känner igen människor, när de skratta, och
hundar, när de visa tänderna. Det här var inte Pox!
Det var tydligen någon långt mindre beskedlig hund,
fastän mycket liknande vår svansviftare. Jag drog
hastigt min parasoll tillbaka.
Mina små försök, ehuru ej alltid lyckade, ådrogo
mig emellertid en stadigvarande vänskap af
»kyrkstöten». Den funktionär vi gifvit denna benämning bar
en grann, guldbroderad, ettergredelin burnus — just
den klargredelina färg, som våra mormödrar hade på
sina sidenklänningar, när de voro riktigt fina —, han
gick omkring och ordnade leden och höll uppsikt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
