Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISKRA
27
ämnad till stöd. Hon hade en veckrik klädnad af
mörkt blått ylle — en så tung blå färg, som himmelns
mörkaste moln en skum oktoberkväll —; öfver
hufvudet och svallande ända nedom höfterna bar hon
ett draperi i en kraftig, mättad grön ton, lik den
som trädens löf bära under sensommaren då
förgängelsen är nära; ofvan detta dunkelgröna låg virad om
hufvudet och nedfallande i en flik på ena skuldran en
klargrön duk i den skiftning, som gräset har om våren.
Och om dessa färger tillsammans i sin starka, djupa,
gripande harmoni voro en tjusning för ögat, så voro
de linjer, som de vårdslöst fallande draperierna gåfvo,
ej mindre härliga! Jag minns Ristori som Medea,
storslagen i sin smärta och med ojämförligt majestät
i rörelser och dräktens linjefall — hon har hittills stått
för mig som det mest fulländade af plastik, jag sett.
Men jag vet inte, om jag inte nu sätter Den gamla
heliga högre.
Det var inte ofta vi sågo denna gamla kvinna,
blott tre, fyra gånger under de två månader jag var i
Biskra. Jag vet icke hvem hon var och talade aldrig
med henne — jag skulle icke ha vågat tilltala henne,
så afvisande ensam såg hon ut, där hon långsamt med
staf i hand skred fram på de solhvita vägarna. Vi
visste intet namn på henne, men vi kallade henne Den
gamla heliga.
Kanske hade den parisiska skräddarsjäl som
dekreterade, att mörkblått och klargrönt under förlidet
år skulle vara en högst modern sammansättning, och
hvars bud åstadkommit, att hundrade små Stockholm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
