Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Willfred Lester får sorger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
det är ej mycket jag begär af er. Vägra mig ej! Minns
era egna tidiga dagar.
Han hade fattat sin faders hand i sin sinnesrörelse.
Mr Lester såg på det bedjande ansigtet. Det var af en
utmärkt skönhet, alldeles sådant som hans eget varit
innan bekymmer och grå hår kommit; han såg det mest
bönfallande uttryck i de djupa blå ögonen, och hans egna
blefvo plötsligt töckniga och hans röst rosslig.
— Det skulle vara så ytterst oförståndigt, Wilfred,
fruktar jag. Tänk på Edith.
— Jag tänker på henne; jag beder för henne lika
väl som för mig sjelf; Edith har räknat på giftermålet
lika mycket som jag. Ni har sagt att ni ej har någon
invändning mot henne.
— Invändning mot Edith! Intill denna dag har jag
alltid tänkt att det skulle vara er lycka att få henne.
Jag skulle vilja se er gift med henne i detta ögonblick,
om tillgångarne tilläte det. Tvåhundra pund om året
skulle vara ett intet.
— Ej mycket för framtiden, men sedermera torde
några andra utsigter yppa sig. Jag får väl någongång en
plats, och det är att hoppas att öfversten ej skall förlora
allt. Neka mig ej, fader.
— Nåväl, Wilfred, jag skall se till hvad som är att
göra, sade slutligen mr Lester. Det blir högst riskabelt,
men det är er egen sak; och huru jag skall komma ut
med de tvåhundra punden vet jag knappast. När skulle
ni fara tillbaka till Danesheld? i morgon bittida? Jag skall
då tala med er ännu en gång innan er afresa.
Wilfred Lester betraktade saken såsom afgjord och
tyckte sig vara den lyckligaste menniska på jorden. Han
råkade en vän en officer som varit hans kamrat och nu
uppehöll sig i Scarborough; dessa båda fraterniserade med
hvarandra och de voro mycket lyckliga öfver att råkas.
Men huru stor blef ej Wilfreds bestörtning då han föl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
