Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Margaret Bordillion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Gand sågo äfven på och njöto småskrattande af tvisten;
de två små flickorna, dragande en dockvagn efter sig,
hade följt gossen och Tiffle; Maria Lester, ett
älskligt barn med blyga manér och samma fina ansigtsdrag
som karakteriserade hennes far och bror, ljufva bruna
ögon och bruna silkeslena lockar; Edith Bordillion, en
den täckaste lilla flicka med blå ögon, leende ansigte och
ljust hår. Men vid detta tillfälle var hennes ansigte ej
leende; båda flickorna voro förskräckta och Maria
började gråta.
— Wilfred, Wilfred, hvad är detta? ropade miss
Bordillion, Tiffle —
Hon kom för sent. Tiffle rusade med ett skri på
gossen och gaf honom ett slag på kinden. Wilfred
Lester slog ej igen: han fick båda hennes armar fast i sina
och höll henne maktlös, gaf henne så en lätt skakning
och lemnade fritt lopp åt sin näsvisa tunga. Tiffle var
halft vansinnig: hon hade alltid hittills varit honom
öfverlägsen i styrka, men gossen hade nu blifvit henne
öf-vermäktig.
Miss Bordillion skiljde dem åt. Hon bad "Wilfred
släppa qvinnan och höll honom derefter vid sin sida
medan hon frågade efter orsaken till tvisten. Så vida
hon kunde upptäcka var det Tiffle’s fel: helt visst var
hon den angripande, och miss Bordillion, mycket förargad
öfver uppträdet, gaf henne en lugn men mycket bestämd
tillrättavisning. Möjligtvis var det tanken på den
fullkomliga myndighet i huset hon trodde sig snart skola bli
iklädd som gaf henne mod härtill. Tiffle var ytterst
förvånad och en elalc blick lyste fram ur hennes små sluga,
halfslutna, grönaktiga ögon —■ ögon, som master Wilfred
brukade helt öppet likna vid en katts.
— Hennes fel, Margaret! naturligtvis var det hennes
fel, yttrade Wilfred stolt. Hon kan ej låta mig vara i
fred. Jag skulle ej sagt någonting till henne om hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
