- Project Runeberg -  Qvinnans historia /
109

(1867) [MARC] Author: Ernest Legouvé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÖRLOFNINGEN. GIFTERMÅLET. 109

dade qvinnan något indrägtigt yrke, hennes talanger äro
för henne icke annat än anledningar till utgifter, hon
förtär men hon skaffar ingenting till boet; hon måste
således få en hemgift för att kunna gifta sig, och fadren
är lika väl skyldig att gifva dottren hemgift som han är
förpligtad att gifva henne hennes andel i arfvet.

Hvad lifgedinget beträffar har vår lagstiftning
borttagit förpligtelsen härtill, och detta är en orättvisa i ett land
der man icke erkänner arfsrätt makar emellan. Antingen
skola makarne ega laglig arfsrätt sinsemellan eller också
bör lifgeding vara tvunget, eljest blir ju qvinnan endast
en oskyld för sin make.

Förlofningen framstår i historien under tvenne skilda
karakterer.

A ena sidan gällde den såsom ett kontrakt; å den
andra såsom början till äktenskapligt lif.

Såsom kontrakt var den först ett slags ekonomisk
uppgörelse emellan fadren och fästmannen, en
köpeafhand-ling, der den ena parten utfäste sig att köpa, den andra
att sälja, mot gifven handpenning; förlusten af
handpenningen drabbade den som bröt sitt ord, och gjorde den
andra skadeslös.

Sådan var länge andan i forntidens lagstiftning. När
sedermera dottren mera omedelbart ingrep i förlofningen,
förvandlades handpenningens bestämmelse; den utbetalades
åt annan person. Det blef nu dottren som uppgjorde
kontraktet; handpenningen tillföll henne.

Hos de germaniska nationerna och under medeltiden
intog förlofningen en något högre ståndpunkt, den blef nu
en moralisk förbindelse, en förbindelse på tro och heder.
Man kunde förlofva sig muntligen, skriftligen eller genom
ombud *). Dessa trenne sätt uttrycktes i följande ord:
»Jag emottager ditt anbud och jag gifver mig åt dig
såsom trolofvad.» Handpenningar, öfverlemnade i en tredje
mans händer, och en guldring, satt på den unga flickans

’) Summa Hostiensis, lib. IV, De Sponsalibus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:46:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/qvinhist/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free