Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID KAUKASUS.
2 9
Och det silfverskodda bältet, som din midja fordom prydt,
Blir ju icke någon främlings, om din son det bär på nytt.
Heller ej jag sagt, att svärdet, vändt med dig i strid att gå,
Måste rosta fast vid slidan, undangömdt i någon vrå.
O, min herre, o, min make, du som liflös hvilar nu:
Vid sin härd som furste herrska — hvem var sä det värd, som du?
Medan högt du bar ditt hufvud och dess skugga än ej svek,
Skyddad jag, med barnen alla, stod mot hvarje ödets lek.
Nu måste jag sörja och klaga,
Hvem stöder dem nu, de svaga?
Hvem skall dem framgent mätta
Och vapnen i händer sätta?"
Sedan enkan hunnit slutet af detta sorgeqväde, taga åter de andra
qvinnorna vid, men uppstämma denna gång lofsånger öfver den aflidnes
förtjenster och ådagalagda hjeltemod, hvarmed högtidligheten afslutas.
Liket flyttas på ett tvåhjuligt åkdon och bortföres för att jordas, under
skuggande träd, på något fredadt ställe.
Som vi redan veta, råder numera tystnad och lugn såväl i
Tsche-tschna som Tscherkessien; aulernas glesnade invånare fördrifva sin tid
blott med att i minnet omlefva de strider, i hvilka dessa bygders
frihetskärlek fordom sökte sig luft. Föräldralösa jungfrur sjunga klagosånger
och bistra män förtälja om de dagar, då "med trots på parmän jämnt,
den lyfta, en Zizianov dödar spred och Kotlarevski dal och klyfta, med
gisseln väpnad, genomred —
Ja, du ett åskmoln lik, som remnat,
En pest, från andra nejder förd,
En blodig lieman, har lemnat
Af tappra män en mejad skörd!"
De ord, vi lånat, tillhöra Puschkins poetiska berättelse "Fången vid
Kaukasus", en dikt, lika rik på fängslande skildringar af naturens, som
gripande stämningar ur själens lif. — En tscherkessisk skara har på ett
af sina djerfva ströftåg bemäktigat sig en ryss och släpat honom till
aulen — vid repet, lik ett fångadt villebråd. Han hör lika litet
fiendernas jubel som deras smädelser; vanmäktig af ytterlig utmattning, har
han nedsjunkit på den ogästvänliga marken. Först långt derefter, då
solen åter står högt på himmelen, vaknar han åter, liksom ur en
dödssömn, och då han finner sig bunden, skälfver ordet "slaf!" på hans
blodlösa läppar. Han sjunker åter tillsammans på det ställe, der han
nedlagts, i
"En kaktushäck, en yfvig en,
Med snår, som rundt kring byn sig fläta,
Hvars män i nya strider re’n
Sin gårdagsfångst som bäst förgäta."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
