Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 225 -
Hemma väntade honom Petronius, som för inte länge sedan hade kommit
tillbaka, då han som vanligt gjort natten till dag. Han hade emellertid redan
tagit ett bad och smorde nu in sig, innan han gick och lade sig.
— Jag har en nyhet för dig! ropade han. Idag var jag hos Tullius Senecio,
där jag träffade Cæsar. Jag vet inte, varifrån kejsarinnan hade fått idén
att taga med sig den lille Rufius. Kanske ville hon beveka Cæsars hjärta med
hans skönhet. Olyckligtvis somnade barnet under uppläsningen liksom
Ves-pasianus en gång gjorde, och när Ahenobarbus såg detta, kastade han en
bägare på det och sårade det svårt. Poppæa föll i vanmakt, och alla hörde,
hur Cæsar sade: Jag är trött på denna främmande avkomma. Och som du
vet, betyder detta detsamma som en dödsdom.
— Över Augusta hänger Guds straffdom, svarade Vinicius, men varför
berättar du mig detta?
— Därför att Poppæas vrede förföljde dig och Lygia, men nu då hon har
sin egen olycka att tänka på, skall hon kanske avstå från sin hämnd och vara
lättare att försona. Jag skall uppsöka henne idag och tala med henne.
— Hav tack! Du kommer med ett gott budskap.
— Tag du emellertid ett bad och vila dig. Dina läppar äro blåa, och du
är blott en skugga.
Men Vinicius frågade:
— Har man inte sagt dig, när den första ludus matutinus skall äga rum?
— Om 8 dagar. Men först är det de andra fängelsernas tur. Ju mer tid
vi få, desto bättre. Ännu är inte allt förlorat.
Men han trodde inte själv mer på vad han sade, ty han visste, att det inte
fanns någon räddning för Lygia, sedan Cæsar väl funnit ett storslaget svar
på juden Aliturus bön, då han jämfört sig med Brutus. Av medlidande dolde
han även för honom, vad han hört hos Senecio, nämligen att Cæsar och
Tigellinus hade beslutat att utvälja för sig och sina vänner de vackraste kristna
jungfrurna och skända dem före marterna. De övriga skulle på dagen för
skådespelen överlämnas åt prætorianerna och djurtämjarna.
Eftersom han visste, att Vinicius inte för något pris skulle vilja överleva
Lygia, så bemödade han sig nu avsiktligt att hålla hoppet vid liv i hans hjärta,
först och främst av medkänsla för honom men även, emedan han såsom
estetiker hade intresse av att Vinicius skulle dö en vacker död, om han redan
måste dö, och inte skiljas hädan med ett ansikte, som härjats av smärta och
sömnlöshet.
— Jag skall idag i förbigående säga till Augusta följande, utropade han.
Rädda Lygia åt Vinicius, så skall jag rädda Rufius åt dig. Och jag skall
verkligen tänka på det. Ett enda ord, som säges i rätt tid till Ahenobarbus,
kan rädda eller fördärva någon.
I värsta fall skola vi vinna tid.
— Jag tackar dig, upprepade Vinicius.
— Du tackar mig bäst genom att äta och sova. Vid Athene! Odyssevs
tänkte under sina största olyckor alltid på att äta och dricka. Du har säkert
tillbragt hela natten i fängelset.
— Nej, sade Vinicius. Jag skulle gå till fängelset, men befallning har givits
att inte släppa in någon. Hör efter, om denna befallning blott gäller för
idag eller ända till dagen för skådespelen.
— I kväll skall jag taga reda på det, och i morgon skall jag säga dig det.
Men nu går jag och lägger mig, även om Helios av sorg skulle stiga ned till
de kimeriska fälten. Och följ du mitt exempel!
De skildes åt, men Vinicius begav sig in i biblioteket och skrev ett brev
till Lygia. Sedan gick han själv och gav det till den kriste centurionen, som
strax bar det in i fängelset. Efter en stund kom denne tillbaka med en
hälsning från Lygia och löfte att lämna ett svar från henne samma dag.
Men Vinicius ville inte gå hem utan satte sig på en sten och väntade på
Lygias svar. Solen stod redan högt på himmeln och genom Clivus Argen-
Quo Vadis 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
