Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVII - XLVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 197 —
vredesutbrott. Man trodde ej ens, att Petronius skulle komma levande undan
folkmassorna och när därför Cæsar fick syn på honom, skyndade han blek
av sinnesrörelse emot honom ända till trappan och frågade:
— Vad står på därborta? Har striden börjat?
Petronius tog ett djupt andedrag och svarade:
— Vid Pollux! Så de svettas och stinka! Jag håller nästan på att svimma!
Sedan vände han sig till Cæsar:
— Jag lovade dem säd och olivolja, att trädgårdarna skulle upplåtas åt dem,
samt skådespel De avguda dig åter och vråla sig hesa till din ära. O,
gudar, vilken avskyvärd lukt dessa plebejer utdunsta!
— Prætorianerna voro beredda till anfall, sade Tigellinus, och om
Petronius ej lugnat dem, skulle prætorianerna för alltid täppt till munnen på dem.
Det är synd, Cæsar, att du ej tillåter mig att bruka våld.
Petronius såg på talaren, ryckte på axlarna och sade:
— Det skall du nog få tillfälle till, kanske redan i morgon.
— Nej, nej, ropade Cæsar. Jag skall upplåta trädgårdarna åt dem och
utdela säd bland dem. Jag tackar dig, Petronius. Jag skall anordna
gladiatorsspel, och den sång, som jag i dag sjungit för eder, skall jag sjunga offentligt.
I det han sade detta, lade han sin hand på Petronius’ arm och stod tyst
en stund. Först då han lugnat sig något, frågade han:
— Säg mig uppriktigt, vad tyckte du om min sång?
— Du var värdig skådespelet, liksom skådespelet var värdigt dig, svarade
Petronius.
Nero vände sig mot branden och sade:
— Låtom oss åter betrakta skådespelet och bjuda farväl åt det gamla Rom.
XLVIII.
Apostelns ord hade ingivit de kristna nytt hopp. Världens undergång
tycktes dem alltjämt förestående, men de började tro, att den yttersta domen ej
skulle inträffa så snart och att de först skulle få uppleva det romerska
väldets undergång, ty Cæsars regering betraktade de som Antikrists tid. Med
nytt hopp i sina hjärtan lämnade de stenbrottet och uppsökte sina tillfälliga
hem.
Även aposteln lämnade stenbrottet i sällskap med Vinicius och Chilon. Den
unge tribunen vågade ej störa honom i hans böner, och därför vandrade de
fram under tystnad. Endast med ögonen tiggde han om förbarmande. Men
många trängdes omkring aposteln för att kyssa hans händer och fållen på
hans mantel. Några knäböjde framför honom i den mörka gången och bådo
om hans välsignelse. Andra sjöngo, så att det var omöjligt att framställa
eller besvara frågor. Men när de kommo ut på fria fältet, gjorde aposteln
korstecknet tre gånger över de omkringstående och vände sig därefter till
Vinicius.
— Frukta ej, sade han. Ej långt härifrån ligger den stenhuggares hydda,
där du skall finna Lygia, Linus och hennes trogna tjänare. Kristus, som
bestämt henne för dig, har räddat henne åt dig.
Vinicius vacklade och måste stödja sig med handen mot klippväggen.
Ritten från Antium, upplevelserna vid stadsmurarna, sökandet efter Lygia i den
kvävande röken och den förfärliga oron hade uttömt hans krafter. Och när
han nu fick höra, att denna älskade varelse, som var det dyrbaraste han ägde
i livet, var i närheten och att han snart skulle få se henne, överväldigades
han av en sådan svaghet, att han mållös segnade ned till apostelns fötter,
omfamnade hans knän och förblev i denna ställning utan att kunna få fram
ett ord.
Men aposteln sade:
— Icke mig, utan Kristus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
