Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 131
längtan efter honom — läs: efter bröd och skådespel. Jag vet därför icke hur
det kommer att bli. Jag skulle vilja be dig komma hit, ty jag tror, att i ditt
nuvarande själstillstånd skulle en resa och våra förströelser göra dig gott,
men det skulle ju kunna hända, att vi redan rest härifrån. Skriv mig nu ett
utförligt brev och lev väl. Jag sänder dig inga andra önskningar än en
god hälsa, ty vid Pollux, jag vet ej, vad jag skall önska dig.
När Vinicius erhöll detta brev, kände han till en början alls ingen lust
att besvara det. Det syntes honom, som om det icke lönade sig att svara
och att det icke skulle förklara någonting. Han insåg, att Petronius icke
skulle förstå honom mer och att något hade avlägsnat dem från varandra.
Han kunde knappast förstå sig själv. När han kommit tillbaka till sitt
präktiga palats i Carinæ. var han ännu svag och uttröttad, och de första dagarna
kände han en viss tillfredsställelse i den lyx och bekvämlighet, som omgåvo
honom. Men snart kände han åter, att hans liv var innehållslöst, och att
allt, som förut intresserat honom antingen upphört att existera eller också
skrumpit ihop till oerhört små dimensioner. Vid tanken på, att han skulle
resa till Beneventum och sedan till Achaja och hänge sig åt detta liv av ut
svävningar och njutningar, kände han endast leda. Och för första gången
i sitt liv kände han, att samtalen med Petronius, han kvickhet, snillrikhet och
utsökta vältalighet, endast skulle tråka ut honom.
Men å andra sidan började även ensamheten tråka ut honom. Alla hans
vänner voro med Cæsar i Beneventum. Han var alltså tvungen att sitta
ensam hemma med huvudet fullt av tankar och hjärtat fullt av känslor, som
han icke kunde förklara. Det fanns ögonblick, då han trodde, att om han
endast kunde få tala med någon om allt, vad som försiggick i hans inre, skulle
det vara lättare för honom att bringa reda och klarhet i sina tankar och
känslor.
I denna förhoppning beslöt han efter några dagar av tvekan att svara
Petronius, och fastän han ännu icke visste, om han komme att skicka iväg
brevet skrev han följande:
— Du ber mig skriva ett utförligt brev. Jag skall göra dig till viljes, men
jag vet ej, om det skall lyckas mig att göra saken klarare för dig, ty det finns
många knutar, som jag icke själv kan lösa. Jag har berättat dig om min
vistelse hos de kristna, om deras handlingssätt gentemot sina fiender, till
vilka de med rätta kunna räkna Chilon och mig, om den vänlighet, med
vilken de vårdade mig och om Lygias försvinnande. Nej, käre vän, de
skonade mig icke därför, att jag var son till en konsul. Sådana hänsyn existera
icke för dem; de förläto ju även Chilon, fastän jag själv uppmanade dem att
begrava honom i trädgården. De äro människor, vars like världen aldrig
skådat, och deras lära är sådan, att världen aldrig förr hört något liknande.
Om jag legat med bruten arm i mitt eget hem, och mitt eget folk eller till
och med min egen familj hade vårdat mig, skull jag säkerligen icke fått
erfara hälften av den ömhet, som de visade mig. Vet också, att Lygia liknar
dem. Om hon varit min syster eller min maka skulle hon icke kunnat vårda
mig mera ömt. Ofta fylldes mitt hjärta av glädje, ty jag trodde, att endast
kärleken kunde ingiva sådan ömhet. Ofta läste jag kärleken i hennes ögon
och då — kan du tro det? — bland dessa enkla människor och i detta
torftiga rum, som på samma gång var både kök och matsal, kände jag mig
lyckligare än någonsin förr. Nej, jag var henne icke likgiltig, och ännu i dag
är det mig omöjligt att tänka annorlunda. Och likväl flydde hon för min
skull från Miriams hus. Jag sitter hela dagarna med huvudet stött i
händerna och grubblar på, varför hon flydde. Har jag talat om för dig, att jag
erbjöd mig att föra henne tillbaka till Aulus? Hon svarade, att det var
omöjligt, emedan Aulus och hans familj nu vistas på Sicilien och emedan alla
nyheter snabbt spridas av slavarna och även nå Cæsars palats, och då skulle
denne åter kunna taga henne från föräldrahuset. Det är sant! Men hon
visste väl, att jag icke skulle förfölja henne längre, att jag övergivit varje
tanke på våld och att jag hoppades att få införa henne i mitt blomstersmyc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
