- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
102

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett litet hus med en pelargång att bjuda svalka under sommaren vore en gåva
värdig en sådan givare. På avstånd skall jag beundra dina hjältedåd och
anropa Jupiter att bistå dig. Men skulle någon olycka hända dig, så skall jag
genast ställa till ett sådant oväsen, att halva Rom skulle vakna och skynda
till din hjälp. Vilken eländig väg! Oljan i min lykta är slut, och om Croton,
som är lika ädel som stark, ville bära mig i sina armar tills vi komma fram
till stadsporten, kunde han för det första övertyga sig om, att han sedan skall
kunna bära bort flickan, för det andra skulle hans handlingssätt vara likt
Aeneas’, och för det tredje skulle han därigenom förvärva sig alla hederliga
gudars ynnest, så att hans företag finge en lycklig utgång.

— Jag skulle hellre vilja bära ett får, som dött i skabb för en hel månad
sedan, svarade brottaren. "Men om du giver mig den pung, som den ädle
tribunen nyss slängde till dig, skall jag bära dig ända fram till stadsporten."

— Måtte du bryta dina stortår, svarade greken. Ar det så du tillämpar den
gamle mannens läror, han som prisade fattigdom och barmhärtighet som de
två förnämsta dygderna! Befallde han dig icke uttryckligen att älska mig?
Jag inser redan, att jag aldrig kan göra dig till en verklig kristen, och att det
skulle vara lättare för solen att genomtränga murarna i mamertinska fängelset
än för sanningen att tränga in din tjocka skalle.

Croton, som hade krafter som ett djur, men icke ägde ett spår av
mänskliga känslor, utropade:

— Var lugn, jag kommer aldrig att bli kristen, ty jag vill inte förlora mitt
levebröd.

— Ja, men om du ändå förstode det minsta filosofi, skulle du veta, att
guld är fåfänglighet.

— Kom du hit med din filosofi så skall jag köra huvudet i bröstet pi dig,
och vi få se, vem som segrar.

— Detsamma kunde en oxe ha sagt till Aristoteles.

Nu hade det börjat ljusna. Gryningen färgade murarnas tinnar vita.
Träden vid vägkanterna, byggnaderna och gravstenarna, som stodo spridda här
och där, började träda fram ur mörkret. Nu började det även bli livligare på
vägarna. Grönsaksmånglare kommo ledande sina mulåsnor mot stadsportarna,
och då och då skramlade en vagn med slaktboskap, över vägen låg en lätt
dimma, som förebådade vackert väder. På avstånd föreföllo människorna i
denna dimma som andeväsen. Vinicius betraktade Lygias slanka gestalt, som
tycktes stråla som silver allt eftersom det blev ljusare.

— Herre, sade Chilon, jag skulle förolämpa dig, om jag trodde, att det
skulle finnas gränser för din frikostighet. Men nu, då jag fått betalt, kan
du icke misstänka mig för att endast tala av vinningslystnad. Ännu en gång
råder jag dig att först taga reda på var den gudomliga Lygia bor och sedan
gå hem och hämta dina slavar och en bärstol. Du bör icke höra på den där
elefantsnabeln, jag menar Croton, som naturligtvis endast vill röva bort
flickan för att kunna krama din pung, som om det vore ostvassla.

— Jag lovar dig ett knytnävslag mellan skulderbladea, vilket betyder, att
du är förlorad, utropade Croton.

— Men jag lovar dig en kanna cephaloniskt vin, vilket betyder, att jag
kommer att må utmärkt, svarade Chilon.

Vinicius blandade sig icke i deras ordstrid, ty de hade kommit fram till
stadsporten, där hans öga möttes av en sällsam syn. Två soldater föllo på
knä, då aposteln gick förbi, och han lade sin hand på deras hjälmar och
gjorde korstecknet över detn. Den unge patriciern hade aldrig förut kunnat
tänka sig, att det även funnes kristna bland soldaterna, och han tänkte med
förvåning på, att liksom elden i en brinnande stad sprider sig från hus till
hus, så erövrade denna lära nya själar för varje dag. Och han kom att tänka
på, att om Lygia velat fly från Rom, skulle det nog funnits vakter, som i
hemlighet hade hjälpt henne på flykten Han tackade alla gudar, att detta
icke hade skett.

Då de kommo in i stadens mera bebyggda delar, började de kristna skingra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free