Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 14 —
vasstrå ritade något i den saffransgula sanden. Så lyfte hon ögonen, tittade
åter på tecknen i sanden, därefter på mig, som om hon ville fråga något —
och plötsligt sprang hon därifrån, som en dryad flyr för en dum faun.
— Hon måste ha vackra ögon.
— Som havet, och jag drunknade i dem som i havet. Tro mig, Arkipelagen
är mindre blå. Efter en stund kom Plautius’ lilla gosse springande och
frågade henne om något. Men jag förstod inte vad han ville.
— O, Athene! utropade Petronius. Ryck från denne yngling den bindel,
som Eros bundit för hans ögon, eljest kommer han att slå sönder sitt huvud
mot en av pelarna i Venustemplet.
Därefter vände han sig till Vinicius.
— O, du vårknopp på livets träd, du första gröna kvist på vinrankan! I
stället för att skicka dig till Plautius borde jag föra dig till Gelocius’ hus,
där det finnes en skola för sådana ynglingar som äro obekanta med livet.
— Vad menar du egentligen?
— Säg mig vad hon skrivit i sanden. Var det inte Amors namn eller
ett hjärta genomborrat ar en pil eller något dylikt, av vilket man kunde
förstå, att satyrerna redan) viskat åtskilligt av livets hemligheter i nymfens
öra. Hur kunde du låta bli att beakta dessa tecken ?
— Jag är inte så enfaldig, som du tror, utropade Vinicius. Innan den
lille Aulus kom springande, betraktade jag tecknen noga. Jag vet ju, att
både i Grekland och i Rom bruka flickorna skriva ner bekännelser i sanden,
som deras läppar ej våga uttala. Men gissa vad hon ritat.
— Om det var något annat, än det jag nyss sade, så kan jag inte gissa
det.
— En fisk.
— Vad säger du?
— En fisk, säger jag. Skulle det kanske betyda, att det flyter kallt blod
i hennes ådror? Jag vet inte. Men du, som nyss kallade mig en vårknopp
på livets träd, du förstår kanske bättre att tyda detta tecken.
— Carissime! Då får du nog fråga Plinius, för han förstår sig på fiskar.
Om den gamle Apicius ännu levde, skulle han kanske kunna hjälpa dig,
ty han åt under sitt liv mera fisk än det i finns i hela Neapolisbukten.
Här avstannade samtalet, ty de hade nu kommit in på de livligare gatorna,
och larmet gjorde det omöjligt för dem att förstå varandra. Från Vicus’
Apollinis kommo de till Forum Romanum, där fore solnedgången hopar av
människor samlades för att promenera mellan pelarna, höra eller omtala nyheter,
se kända personer i sina bärstolar eller besöka de juvelbutiker, boklådor,
klädes- och bronsvaruaffärer, vilka det fanns gott om på den sida av Forum,
som låg mitt emot Capitolium. Den delen av Forum, som låg nedanför
Capitolium, låg redan försänkt i mörker, men pelarna i de högre upp
belägna templen skimrade i guld i glansen från den blå himlen. De, som stodo
längre ned, kastade långa skuggor över marmorplattorna. Det fanns
överallt så många pelare, att blicken förlorade sig bland dem som i en skog.
Det tycktes, som om dessa byggnader och pelare stodo alldeles för tätt. De
tornade sig över varandra, bredde ut sig åt höger och vänster eller tryckte
sig intill varandra som en mängd större och mindre, tjockare och smalare,
gyllne och vita trädstammar, än blommande med akantusblommor, än
försedda med joniska hörn, än slutande i en enkel dorisk kvadrat. I mitten av
Forum och utefter dess sidor myllrade en ström av människor.
Oöverskådliga människoskaror lustvandrande i pelargången på Julius Cæsars basilika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
