Note:
Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I.
Petronius vaknade först fram emot middagen och var som vanligt mycket
trött. Dagen förut hade han deltagit i en av Neros fester, som hade varat till
långt fram på natten. Sedan någon tid tillbaka hade hans hälsa börjat
försämras. Han sade själv, att han om morgnarna, då han vaknade, kände sig
som förlamad och inte kunde samla tankarna. Men morgonbadet och de
skickliga slavarnas omsorgsfulla frottering av hans kropp kom hans tröga blod att
flyta hastigare genom ådrorna, friskade upp honom och återgav honom
krafterna, så att han såg ut som en ny människa, då han lämnade oleothekium,
badets sista avdelning; hans ögon strålade av munterhet, han var så föryngrad,
elegant och förnäm och så full av levnadslust, att icke ens Otho kunde mäta
sig med honom, en verklig arbiter elegantiarum, som man kallade honom.
Han besökte sällan de offentliga baden, såvida inte någon framstående
vältalare lät höra sig eller någon särskilt intressant brottning skulle äga rum i
ephebierna. För övrigt ägde han i sitt hus privata badrum, som Celer, Severus’
berömde vän, hade utvidgat, byggt om och inrättat så smakfullt, att till och
med Nero måste erkänna, att de överglänste de kejserliga, fastän dessa voro
rymligare och mera luxuöst inredda.
Efter ovannämnda fest, där Petronius blivit uttråkad av Vatinius’ upptåg,
och där han deltagit i en diskussion med Nero, Lukullus och Senecio angående
frågan om kvinnan har någon själ, hade han stigit upp sent och tog efter
vanligheten ett bad. Två jättelika balneatorer hade just lagt honom på ett bord
av cypressträ, som var täckt av snövita, egyptiska byssusskynken, och började
bearbeta hans kropp med sina händer, som de doppat i välluktande olja. Han
väntade med slutna ögon, att värmen från deras händer skulle genomströmma
honom och driva bort tröttheten från hans lemmar.
Men om en stund började han tala, frågade efter vädret och efter de
juveler, som Idomeneus, juveleraren, i dag skulle skicka honom till påseende....
Vädret var vackert, och det blåste en lätt bris från de albanska bergen, men
juveleraren hade ännu icke anlänt. Petronius slöt åter ögonen och befallde,
att man skulle bära honom till trepidarium. Just då stack en slav in
huvudet genom förhänget och anmälde, att den unge Marcus Vinicius, som just
hade anlänt från Mindre Asien, önskade träffa honom.
Petronius befallde, att gästen skulle föras in i trepidariet, dit han själv
också bars. Vinicius var son till hans äldsta syster, som för många år sedan
hade gift sig med Marcus Vinicius, en konsul från den tiberianska tiden. Den
unge Vinicius gjorde nu under Corbulo krigstjänst mot partherna, och efter
krigets slut hade han återvänt till Rom. Petronius hyste stor tillgivenhet för
honom, ty Marcus var en vacker, atletiskt byggd yngling, och han förstod att
bibehålla en viss måtta i sina utsvävningar, vilket Petronius skattade över
allt annat.
— Var hälsad, Petronius, sade den unge mannen, i det han inträdde i
badrummet med spänstiga steg. Må alla gudar skydda dig, men isynnerhet
Asklepios och den kypriska gudinnan, ty under deras gemensamma skydd kan intet
ont vederfaras dig.
— Välkommen till Rom, och må vilan vara dig ljuv efter striden, svarade
Petronius och sträckte fram sin hand mellan vecken på den mjuka mantel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0007.html
