Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väpnadt infall här i landet... men monarkien, min gemål och mina harn, blifva utsatta för den största fara!
— Jag har sökt underhandla med revolutionen och uppmanat till inställandet af koalitionen, inföll Ludvig XVI, som med ett försök att lugna smeksamt slöt henne intill sig.
— Sire, säg mig, att denna uppmaning skedde af tvång och mot edra önskningar.
— Du vet det, Antoinette! Mitt egentliga hopp har hvilat på en väpnad kongress af makterna; en kongress, der man i fred kunde ordna landets angelägenheter.
Marie Antoinette suckade. — Hvad tänker min bror på, hviskade hon, har kejsaren af Österrike icke något hjerta, har han då öfvergifvit oss?
Kaptener vid nationalgardets bataljoner turade om i sin fångvaktaretjenst hos konungaparet. De hade den stränga befallningen att icke släppa det ur sigte eller ett ögonblick lemna det allena, och de båda makarna tillropades nu att icke komma hvarandra så nära och att icke föra ett halfhviskande samtal.
Ständigt bespejade, var det således nästan uteslutande med blickarne, som de kunde förtro hvarandra sina bekymmer eller vexla ett tröstande ögonkast. Till och med drottningens sängkammare fick icke tillslutas, den närgränsande salongsdörren måste alltid stå öppen och i denna salong befann sig den vakthafvande officeren. Äfven om nätterna, sittande i en länstol gent emot dörren höll han ögonen riktade på den hvilobädd, der Marie Antoinette, kämpande emot sin smärta och grämelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
