- Project Runeberg -  Axel Fersen och Marie Antoinette. Historisk romantisk skildring /
222

(1880) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äro som ingenting. Åh, jag skulle nog ha kunnat följa Elise ända bort till Dückers; men det var egentligen klacken, som lossnade.

Lovisa kastade en skarp blick på den unge mannen, det harmade henne, att hon i hastigheten sagt, åt hvilket håll Elise hade gått, och för den händelse, att han skulle göra några beräkningar, tillade hon:

— Jag tänker nu snart ge mig ut för att möta henne.

Den gamla jungfrun nickade. Han var en fin herre och något egentligt umgänge mellan honom och hennes bror lät icke tänka sig. Detta hade hon klart visat, att hon förstått de få gånger Fredrik Markman kommit i hennes närhet, liksom att hon ogillade, att han närmade sig Elise. Den unga flickan hade han lärt känna under andra omständigheter, men nu var hon i en handtverkares familj. Gränsen var utstakad mellan dem och tålde icke någon jemkning, som skulle ha ett närmande till följd. För resten, fattiga flickor fingo oftast gå ogifta i all sin dar och måste foga sig i sitt öde. Det gjorde Lovisa riktigt godt in i själen att säga till sig sjelf, det hon alltid förstått visa den unga mannen vintervägen. Hon hade framkastat att sjelf vilja möta Elise och denna hennes list hade lyckats; han hade i hast blifvit så mörk i hågen, att Lovisa icke kunde annat än skratta, icke något högt och klingande skratt, utan ett ohörbart och som endast kunde märkas på ett par små klippningar med hennes ögon, men som för henne hade något särdeles vederqvickande och uppfriskande. Nej, hennes fötter, hvilka voro så godt som ingenting, gjorde en ordentlig revolt vid hennes blotta tanke på att de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:42:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/psfersen/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free