Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugofjerde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missöden, hon, och när som helst beredd på att blifva fullkomligt lemlästad.
— Se, der leder prins Fredrik drottningen, och hon går främst bland damerna... nå, det är som sig bör! — sade skräddarmästaren gillande och fullkomligt oberörd af denna verldens reflexioner: — hon ser då ut som en drottning!
— Gud, hvad prins Fredrik är vacker! — inföll jungfru Lovisa med en dygdesam rodnad öfver sitt ansigte, som var så liflig, att den sträckte sig ända ut på tippen af hennes något spetsiga näsa. — Han kastar ögonen hit! — Och nu neg hon så djupt, att hon nästan signade till marken. — Söta Beata, sitter min hufva rätt?... Jag förstår inte, hvarför alla karlar titta åt detta håll! — Och den gamla jungfrun snörpte på munnen och gjorde ett älskvärdt försök att småle.
— Inte ser någon på dig, det kan du väl förstå... tittar man hitåt, så är det på Elise.
— Den menniskan är inte riktigt klok! — Detta var i dag jungfru Alströms bestämda åsigt om sin svägerska, och hon gaf henne en beklagande blick, i det hon rak som ett ljus beredde sig att uthärda de manliga blickar, man möjligtvis skulle behaga att sända henne.
— Och kungen sedan, han riktigt gnistrar! — utbrast herr Alström. — Det är äkta stenar, äkta hvar bit ifrån hufvudet och rakt ner till fötterna, hurrah!
— I detta rop instämde folket rundt omkring, det skallade vida och högt och smekte konungens öron, der han med behag och elegans tyglade sin pansarklädda häst, spelande rollen af den käcke riddaren Esplandian, hvilken drog fram emot borgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
