Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon icke visste huru det skulle ha gått för hennes bror, derest hon icke sjelf hade varit.
— Jag är nu en gång sådan, att jag uppoffrar mig; det hör till min natur. Jag är en god menniska, jag har ett ömt hjerta, — och Lovisa tog med pekfingret i ögonvrån och kastade några glittrande tårar omkring sig, och på så sätt gråtande fortfor hon:
— Här har jag varit i tjugu runda år. Jag vill inte tala om allt, hvad jag försakat för svägerskans skull. Jag hade kunnat vara gift och haft ett eget bo, jag hade kunnat vara en förmögen mans hustru...
— Ack, ack, att Lovisa då inte gift sig! — Detta afbrott kom på en gång helt välvilligt och helt förvånadt från den vördiga matronans läppar.
— Jag borde verkligen ha gjort det, — sade Lovisa snäft; — det är icke alls angenämt att äta nådebröd.
— Välsignade Lovisa — sade matronan med en godmodig ömsinthet — inte vill någon här göra dig det bittert.
— Hvad står på? Hvad skall det betyda, att ni ännu inte äro i ordning?
En rullande basröst uttalade dessa ord och en liten blek och spenslig mansperson stod midt på
golfvet.
— Åh, herre Gud, min gubbe! Måhända injagade den lilla skräddaremästaren sin hustru tillbörlig respekt, ty med en häpen förskräckthet drog hon sin mössa från det ena örat till det andra.
— Jag har glömt allting, för att det riktigt som haglar vagnstak i Paris; de falla öfver fredliga menniskor och krossa benknotor och slå folket vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
