Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 354. - N:o 355 (N:o 484 och N:o 581).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barn i nödens tid,
Och, fast mörkret honom döljer,
Är dem nära med sin frid.
2.
Det är Herren, hvilken tänder
Morgongryning, ljus och skön.
Det är han, som mödan vänder
I en riklig nådelön.
Aldrig än han svek de sina,
Som sitt hopp till honom satt,
Ty sin sol han låter skina
Efter pröfvotidens natt.
3.
Det är Herren, lärjungskaran
Skyndar med sin båt i land.
Slut är mödan, slut är faran,
Herren väntar dem på strand.
Riklig måltid där han gifver,
Mödan byts i ljuflig ro.
Sorgen själf till glädje blifver,
Då hos Jesus vi få bo.
N:o 355.
Maestoso. J. Crüger
1.
Jag vet på hvem jag tror,
När kraft och mod mig tryter
Att kämpa lifvets strid,
Och fröjd i sorg sig byter.
Med längtans suck så
djup min bön till Jesus går;
Nytt mod, ny kraft jag då utaf hans Ande får.
2.
Jag vet på hvem jag tror,
När lifvets fröjd försvinner;
När hjärtat brista vill
Och bittra tåren rinner.
Jag tänker då uppå, hvad du, min Jesus led;
Och så det blir mig ljuft att ock få lida med.
3.
Jag vet på hvem jag tror
Uti den högsta nöden,
Då ingen hjälpa kan –
Uti den bittra döden.
Min Jesus smakat har för mig dödskvalen all;
Han lefver, äfven jag med honom lefva skall.
N:o 484.
1.
Nu tacke Gud allt folk med hjärtans fröjd och gamman
För stora ting, dem han gör med oss allesamman:
Den från vårt moderslif, af nåd och stor miskund,
Så mycket godt oss gjort och än gör hvarje stund.
2.
Den nåderike Gud, han ock oss här förläne,
Att vi med hjärtans fröjd i frid städs honom tjäne;
Och Herren, stor i nåd, oss vare alltid blid,
Oss vare Herren när nu och i evig tid.
3.
Pris vare dig, o Gud, o fader, son och Ande,
Högtlofvad, store Gud, af oss i allo lande,
Du, som af evighet, treenig Gud förvisst
Har varit, är och blir, högtlofvad först och sist.
N:o 581.
1.
Du, Herre, godt ej fann,
Att mänskan blef allena;
Du velat därför man
Och kvinna här förena,
Att de med trogna bröst
Må vara till sin död
Hvarandras hjälp och tröst,
Förnöjelse och stöd.
2.
Som du, o Jesus, ett
Med din församling blifvit,
Åt henne frid beredt,
För henne dig utgifvit:
En make främje så
Af kärlek makans väl,
Och blifve af de två
Ett hjärta och en själ.
3.
Ty kärleken är mild,
Han tål och han förlåter;
Från agg och misstro skild
Han vänder icke åter.
Han ökar lifvets fröjd
Och minskar dess besvär,
Han öfver smärtan höjd
Och stark som döden är.
4.
Så må i fridsamhet
Vår stilla väg vi vandra
I sann gudaktighet
Och trohet mot hvarandra.
O, var, du kärlekens
Och fridens Gud oss när,
Och oss till lifvets gräns
Allt godt af nåd beskär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
