Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Den skrattar och väntar att erfara ers majestäts beslut.»
»Skrattar? Det är betänkligt. Visar ynglingen sig ångerfull!»
»Ånger och rädsla tyckas vara tvenne för honom obekanta känslor; men att han icke är någon för staten farlig person, tror jag mig bestämdt kunna påstå.»
»Hvem har väl satt sådant i fråga? Ansåg jag honom för en konspiratör, skulle nog andra mått och steg tagas.»
»Jag ber i underdånighet om förlåtelse, att jag uttryckte mig illa; ty jag ville säga att, oaktadt han af naturen fått en blick som smälter äfven de mest bepröfvade krigares hjärtan, och måhända med ett ord skulle tvinga vakten att öppna fängelset, synes han icke benägen att åstadkomma någon oreda.»
»Hvilka besynnerliga fabler! Om det är sant hvad ni säger, så har ni själf ej kunnat få veta det utan genom ett försök å hans sida att undkomma, och hvem ansvarar mig för att han ej gör ett da capo?»
»Jo, det gör jag i all underdånighet,» inföll den vid dörren stående guldsmeden.
Öfverraskad af detta oväntade svar och förargad att så obetänksamt hafva förgätit mäster Björns närvaro, vände drottningen sig till honom med sträng uppsyn, sägande: »Er borgen duger icke i statssaker, ty det ligger en stor sanning i det gamla ordspråket: skomakare blif vid din läst. Men vill ni handla klokt, både för er skyddsling och er själf, så råder ni honom att falla till bönboken och kommer noga ihåg, att den som omtalar hvad han händelsevis fått höra regenten säga lätt kan erhålla fria husrum för hela sin lifstid; farväl!»
Nästan på samma gång som den affärdade handtverkaren gick ut genom en sidodörr anmälde tjänstgörande kammarherren öfverste von Würtz, hvilken, på erhållen tillåtelse, inträdde från stora audiensrummet och började: »Stormäktigaste drottning, upptag ej onådigt, att jag vågar visa mig, sedan jag, ehuru oskyldigt, haft det smärtsamma ödet att vara orsak till den ledsamma händelse som afbröt dagens högtidlighet. Skulle än min glömska att ej hålla en vildhjärna instängd ådraga mig bestraffning, hoppas jag ett rättvist bedömande af uppsåtet, och skyndar i alla fall att tolka hans kongl. höghet kronprinsens ledsnad öfver hvad som händt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
