Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoftärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Trösta er, min vän! Här är alldeles ingen fråga om er förflyttning. Det visste drottningen nog att ni ej skulle bekväma er till utan allt för stor grämelse; dessutom lär ej något pastorat vara ledigt. Nej, saken rör er dotter!»
»Min dotter? Ni skämtar!»
»Alldeles icke. Drottningen vill göra hennes lycka, och jag anhåller att, som en trogen ärbar riddare, få ledsaga henne till sin nya bestämmelse.»
»Hvartill är hon då bestämd?»
»Jo, att omgifva drottningens höga person så nära som hennes stånd tillåter, eller, med andra ord, att blifva högstdensammas kammarpiga.»
»Min Johanna, drottningens kammarpiga! Detta oskyldiga lam på hofvet! Nej, vid Gud, den nåden mottager jag aldrig. Då jag sist lämnade Stockholm, efter mångfaldigt utståndna lidanden, uppsände jag en brinnande bön, att ingen af de mina måtte nödgas dit återvända; och nu skulle jag själf gifva mitt bifall därtill! Herre, haf medlidande med en gammal olycklig man, som ej äger mer på jorden än sitt barn att älska; försök ej att slita hjärtat ur hans bröst!»
»Nå, nå, tvinga någon att bli lycklig lär drottningen ej bry sig om; men borde vi icke ändå, för ordningens skull, höra hvad er täcka dotter själf tänker?»
»Må ske! Där står hon och har troligen hört vårt samtal. Kom närmare, mitt barn; blif din egen förespråkerska!»
»Nådig herre!» sade Johanna, i det hon med nedslagna ögon framträdde. »Det anbud ni gjort vore måhända smickrande för alla andra, men är ty värr ogagneligt för mig. Jag har ingen af de egenskaper hvilka erfordras för att lefva i större kretsar. En gång hade jag nåden att tala med hennes majestät, och allt hvad jag då sade misshagade henne, eller uppväckte löje. Om hon är nog högtänkt att glömma min oskicklighet, bör jag af erkänsla icke flyga högre än vingarna bära.»
»Tyst, tyst! För hvad man talar under själslidanden fordras ingen räkenskap.»
»Jag har en åldrig fader, som äger första rätten till min person; och då drottningen får veta, att jag ej värderar någonting så högt som lyckan att vårda honom, skall hon säkert anse min vägran billig.»
»Edra motskäl, jag måste bekänna det, sakna icke en viss grund; men med oförrättadt ärende vågar jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
